modern sig mekaniskt tillbaka och tryckte dottern närmare intill muren. Helt plötsligt såg cellkvinnan, hur stenen (ty hon höll ständigt blicken riktad på den) började ge vika och hon hörde Tristans röst driva på de arbetande. Då liksom vaknade hon upp ur ett slags bedövning, i vilken hon sjunkit, och ropade högt, och när hon nu talade, var det som om varje slags förbannelse hade trängts på hennes läppar och ville ut samtidigt:
— Åh! Men det är ju ohyggligt! Ni är ena riktiga skurkar! Tänker ni verkligen taga ifrån mig min dotter! Jag säger er, att hon är min dotter. O, de pultronerna! O, de bödelsdrängarna! De eländiga, mordiska skurkarna. Hjälp! Hjälp! Hjälp! Vill de verkligen taga ifrån mig mitt barn på detta sätt? Vem är det då, som de kallar den gode Guden?
Så vände hon sig med fradga kring munnen, stirrande blick, krypande på alla fyra, ursinnig som en panterhona, mot Tristan och skrek:
— Närma dig bara ett steg för att taga min dotter ifrån mig. Förstår du inte, att denna kvinna säger dig, att det är hennes dotter? Vet du vad det vill säga att ha ett barn, du varghane? Har du aldrig parat dig med din varghona? Har hon aldrig fått någon vargunge med dig? Och om du har ungar, är det då ingenting, som rör sig inom dig, när de tjuter?
— Ned med stenen, sade Tristan. Den är riktigt lös nu.
Nu stacks järnspett in under den tunga stenen. Såsom vi redan sagt, var den moderns sista förskansning. Hon kastade sig över den, hon försökte hålla den kvar på dess plats, hon slet i stenen med naglarna, men den tunga massan, som satts i rörelse av sex män, gled ut ur hennes grepp och föll sakta på marken utefter järnspetten.
När modern såg, att tillträdet var fritt, kastade hon sig ned på golvet framför öppningen och täppte till den med sin kropp, i det hon vred sina armar, dunkade huvudet mot stengolvet och ropade med hes, nästan oartikulerad röst:
— Hjälp! Hjälp! Elden är lös!
— Tag nu flickan, sade Tristan med samma orubbliga lugn.
Modern såg på soldaterna med en sådan skräckinjagande min, att de kände större lust att retirera än att rycka fram.
— Nå, seså! sade profossen. Henriet Cousin, framåt!
Ingen rörde sig ur fläcken.
Profossen svor.
— Vid Kristi huvud! Sådana krigare! Rädda för en kvinna?
— Nådig herre, sade Henriet, kallar ni det där för en kvinna?
— Hon har en lejonman, sade en annan.
— Seså! återtog profossen. Öppningen är tillräckligt stor. Ryck fram tre man i ledet, liksom vid stormningen av Pontoise. Låt oss äntligen bli färdiga med det här, vid Muhammeds död! Den förste, som ryggar tillbaka, klyver jag mitt itu!
