När han återkom till medvetande, kast de han sig på bädden, rullade av och an på den, kysste vansinnigt den ännu varma plats, på vilken den unga flickan hade sovit; sedan låg han rörlig några minuter, som om han varit nära att uppgiva andan där. Så reste han sig åter upp, lackande av svett, flämtande, utom sig, och började dunka huvudet mot väggen med den hemska regelbundenheten hos kläppen i en av hans klockor och beslutsamheten hos en man, som föresatt sig att krossa sitt huvud. Till sist sjönk han utmattad ned för andra gången. Sedan kröp han ut ur cellen och satt en dryg timme hopkrupen utanför dörren i en ställning av viljelös slöhet. Han yttrade inte ett ord, endast då och då skakade en häftig snyftning hela hans kropp, men det var en snyftning utan tårar.
Det verkade, som om han, medan han i sina dystra tankar begrundade vem som hade kunnat bortföra flickan, först kommit att tänka på ärkedjäknen. Han drog sig till minnes, att endast dom Claude hade en nyckel till trappan, som ledde upp till cellen. Han kom ihåg hans nattliga försök mot Esmeralda, vid det första av vilka han, Quasimodo, hade hjälpt till; det andra hade han omintetgjort. Han drog sig till minnes tusende små omständigheter, och snart kände han sig förvissad om att det var ärkedjäknen som tagit ifrån honom flickan. Och dock, hans tacksamhet, hans tillgivenhet, hans kärlek till denne man var så djupt rotade i hans hjärta, att han till och med i denna stund förmådde motstå svartsjukans och förtvivlans angrepp.
Han tänkte, att ärkedjäknen hade gjort detta, och det blodiga, dödliga hat, som han skulle ha känt mot varje annan förvandlades i den stackars klockringarens bröst endast till ytterligare sorg och förtvivlan, så snart det gällde Claude Frollo.
I det ögonblick, då hans tankar sålunda kretsade kring prästen, och medan kyrkans utsprång belystes av daggryningens första strålar, såg han i översta våningen av Notre-Dame, i den vinkel som formades av den yttre balustraden, en gestalt komma gående. Han kände igen den; det var ärkedjäknen. Claude gick med långsamma och trötta steg. Han såg inte framför sig, då han gick. Han styrde sina steg mot norra tornet; hans ansikte var vänt mot högra flodstranden, och han höjde på huvudet, som om han försökt se någonting över hustaken.
Den döve, som blivit som förstenad av denna plötsliga syn, såg gestalten försvinna in genom dörren till norra torntrappan, varifrån man, som läsaren vet, har utsikt över Hôtel-de-Ville. Quasimodo reste sig upp och följde efter ärkedjäknen.
Quasimodo gick uppför torntrappan för att ta reda på, varför ärkedjäknen gick uppför den, men den stackars ringaren visste inte, vad han ämnade göra, vad han ämnade säga, vad han ville. Han var uppfylld av raseri och av bävan. Ärkedjäknen och zigenerskan kämpade om herraväldet i hans hjärta.
354
