Då han kommit högst upp i tornet, trädde han inte genast fram ur trappans mörker och ut på den öppna plattformen, utan iakttog först var prästen befann sig. Prästen stod med ryggen vänd mot honom. En genombruten balustrad omger tornets plattform. Prästen, som såg ut över staden, stod med bröstet lutat mot den av balustradens fyra sidor, som vetter mot Pont Notre-Dame.
Quasimodo smög sig fram bakom honom för att se, vad det var han tittade så på, och prästens uppmärksamhet var så helt och hållet upptagen på annat håll, att han inte hörde den döves steg bakom sig.
Utanför balustraden, alldeles under den punkt där prästen hade stannat, satt en av dessa fantastiska stuprännor av sten, som det finns så gott om på gotiska byggnader, och i en skreva på denna ränna hade två vackra blomstånd skjutit upp, som då de skakades av morgonvinden, tycktes hälsa på och skämta med varandra, under det att över tornen, högt upp i luften, hördes fåglarnas muntra kvitter.
Men prästen varken hörde eller såg något av allt detta. Han var en av dessa människor, för vilka varken morgnar, fåglar eller blommor existerar. I hela denna omätliga horisont, som utbredde sig framför honom var hela hans uppmärksamhet koncentrerad på en enda punkt.
Quasimodo brann av iver att fråga honom, vad han hade gjort med zigenarflickan, men ärkedjäknen tycktes i denna stund vara utanför denna världen. Han befann sig uppenbarligen i en sådan sinnesstämning, att jorden skulle kunnat smulas sönder under hans fötter, utan att han märkt det.
Med blicken oavvänt riktad på en och samma fläck stod han orörlig och tyst, och i denna orörlighet och denna tystnad låg det något så skräckinjagande, att den vilde klockringaren ryste och inte vågade störa honom. Allt han gjorde, och det var det enda sättet att utforska ärkedjäknen, var att följa riktningen av hans blick, och den ledde den stackars puckelryggen till Grèvetorget.
På detta sätt uppdagade han, vad det var prästen betraktade. Stegen var rest mot den permanenta stengalgen. På torget var samlade en skara nyfikna och ett antal soldater. En man släpade över stenläggningen någonting vitt, vid vilket någonting svart klängde sig fast. Denne man stannade vid foten av galgen. Där hände det något, som Quasimodo inte kunde urskilja riktigt tydligt, inte därför att hans enda öga inte kunde se så långt, utan därför att en trupp soldater stod i vägen och hindrade honom att se. Dessutom gick solen just upp, och en sådan flod av ljus strömmade över hela horisonten, att det såg ut som om varje punkt av Paris, spiror, skorstenar och husgavlar, plötsligt fattade eld.
Emellertid började mannen stiga uppför stegen. Då såg Quasimodo honom åter tydligt. Han bar en kvinna på axeln, en ung, vitklädd flicka. En repögla låg om hennes hals. Quasimodo kände igen henne. Det var hon!
