nålar. Hela åskådarskaran hörde och såg. I två dagar hade hans eminens bemödat sig om att göra dessa flamländska björnar en smula presentabla, då de uppträdde offentligt, men den där drummeln var alltför svår! Med sitt fina leende trädde Willem Rym fram till dörrvakten och sade med sänkt röst till honom:
— Anmäl mäster Jakob Coppenole, skrivare vid den berömda staden Gents råd.
— Dörrvakt, återtog kardinalen med hög röst, anmäl mäster Jakob Coppenole, skrivare vid den berömda staden Gents råd.
Detta var ett missgrepp av honom, ty endast Willem Rym hade kunnat klara denna svårighet. Men Coppenole hade hört kardinalens ord.
— Nej, vid Guds kors! utbrast han med sin dånande röst. Jakob Coppenole, strumpvävare. Vid Guds kors, strumpvävare är tillräckligt fint. Ärkehertigen har mer än en gång handlat hos mig.
Skratt och applåder följde på dessa ord. Frispråkighet blir alltid uppskattad i Paris och följaktligen alltid applåderad.
Låt oss tillägga, att Coppenole var en man av folket. Till följd därav hade det genast inträtt förståelse mellan dem och honom. Denna den flamländska strumpvävarens morskhet att stuka till alla dessa hovmän hade hos alla dessa plebejiska själar väckt till liv, jag vet inte vilket slags känsla av värdighet, som under 1400-talet ännu var vag och otydlig. Han var en jämlike denne flamländske strumpvävare, som med högburet huvud trädde fram inför kardinalen — en särdeles angenäm reflektion för alla dessa stackars satar, som var vana att visa aktning och lydnad mot abbotens i Sankta Genoveva lakejer, vilken sistnämnde herre var en av kardinalens släpbärare.
Coppenole hälsade stramt på hans eminens, som besvarade hälsningen av denne allsmäktige borgare, fruktad till och med av Ludvig XI. Under det att Willem Rym, en vis och illmarig man, såsom Philippe de Comines säger, betraktade dem med ett ironiskt och överlägset leende, intog båda sina platser, kardinalen stukad och bestört, Coppenole lugn och högdragen och utan tvivel tänkande, att när allt kom omkring, så var hans titel av strumpvävare lika god som någon annan och att Marie av Burgund, mor till den Margareta, som Coppenole i dag gifte bort, skulle ha känt mindre fruktan för kardinalen än för strumpvävaren. Ty det var inte en kardinal, som hade uppeggat Gents invånare mot favoriterna hos Carl den djärves döttrar, det var inte en kardinal, som med ett enda ord hade förhärdat folkmassan mot hennes tårar och böner, då prinsessan av Flandern begav sig ända till foten av schavotten för att bönfalla folket om nåd för dem, under det att strumpvävaren endast hade behövt höja sin skinnbeklädda arm för att få huvudena att falla på de två lysande herrarna Guy d'Hymbercourt och kanslären Willem Hugonet!
Därmed var emellertid saken inte slut för den stackars kardinalen, ty
32
