var gång han rörde sig, sprack sönder mer och mer, och till råga på olyckan slutade rännan med ett blyrör, som gav efter under tyngden av hans kropp. Den stackars uslingen sade sig själv, att när hans händer av trötthet släppte taget, när hans kaftan slets sönder, måste han nödvändigtvis falla, och han isades av förfäran. Då och då kastade han en blick på ett slags utsprång av bildhuggerier tre meter nedanför honom, och ur djupet av sitt förtvivlade hjärta bönföll han himmelen om att han måtte få tillbringa återstoden av sitt liv på denna trånga plats, som upptog en yta av två kvadratfot, om han så skulle få leva i hundra år till. Endast en gång vågade han kasta en blick ned på kyrkplanen, men när han åter höjde huvudet, var det med slutna ögon och håret på ända.
Det låg något ohyggligt i dessa två mäns tystnad. Medan ärkedjäknen på detta ohyggliga sätt kämpade för livet endast några få fot ifrån honom, grät Quasimodo och såg ned på Grèvetorget.
När ärkedjäknen fann, att alla hans ansträngningar endast bidrog till att försvaga det bräckliga stöd, som återstod för honom, beslöt han till sist att förbli alldeles orörlig. Där hängde han nu, hållande sig fast vid rännan, utan att våga andas, orörlig, förutom dessa konvulsiviska rörelser med magen, som man känner i drömmen, när man tycker sig falla. Hans stela ögon stod vidöppna och hade ett uttryck av smärta och förvåning. Emellertid kände han, hur han så småningom förlorade krafterna; hans fingrar gled på rännan; han kände, hur hans armar blev svagare och hans kropp tyngre; blyröret, som höll honom uppe, böjdes mer och mer nedåt. Ehuru han kände fruktan för det, kastade han en blick nedåt på det skarpa taket på kyrkan Saint-Jean-le-Rond, som inte var större än ett hopvikt spelkort. Han betraktade den ena efter den andra av tornets oberörda skulpturer, som i likhet med honom själv hängde ned över avgrunden, men utan att känna fruktan för egen räkning eller medlidande med honom. Runt omkring honom var sten; framför hans ögon de gapande vidundren, på kyrkplanen nedanför honom stenläggningen, över hans huvud den gråtande Quasimodo.
Nere på kyrkplanen stod några nyfikna, som stirrade och undrade, vad det var för en galning, som roade sig på detta besynnerliga sätt. Prästen kunde höra dem säga — ty deras röster nådde honom tydliga och gälla:
— Men han bryter ju halsen av sig!
Quasimodo grät.
Skummande av raseri och fasa, insåg ärkedjäknen till sist att allt var gagnlöst. Han samlade emellertid sina återstående krafter till en sista ansträngning. Han halade sig upp på rännan, stötte med knäna mot muren, klängde sig med händerna fast i en rämna i väggen och lyckades på detta sätt höja sig kanske en fot. Men till följd av den häftiga rörelsen böjdes blyröret under honom, och av samma anledning slets även hans kaftan sönder. När han då fann, att allt gav vika under honom och att
