Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/362

Den här sidan har korrekturlästs

han endast kunde klänga sig tast med sina domnade och kraftlösa händer, slöt den stackars olycklige mannen ögonen, släppte taget i rännan och föll.

Quasimodo såg honom falla.

Ett fall från en sådan höjd är sällan lodrätt. Ärkedjäknen snurrade runt i luften och föll först med huvudet nedåt och armarna utbredda; så snurrade han runt flera gånger. Vinden förde honom mot taket till ett hus, där den stackars uslingen först krossades. Han var emellertid inte död, då han slog ned på det. Klockringaren kunde se, hur han ansträngde sig att med händerna klänga sig fast vid takåsen, men sluttningen var för brant, och han hade inga krafter kvar. Han gled hastigt utför taket, likt en lossnad takpanna, och föll ned på stenläggningen, där han låg orörlig.

Då riktade Quasimodo sin blick på zigenerskan, och han såg, hur hennes kropp i den vita klänningen gjorde de sista dödsryckningarna. Då sänkte han den åter och betraktade ärkedjäknen, som låg utsträckt i en oformlig massa vid foten av tornet, och i det en tung suck banade sig väg ur djupet av hans bröst, mumlade han:

— O! Allt jag någonsin älskat!

Tredje kapitlet
FEBUS’ GIFTERMÅL

Samma dag fram mot kvällningen, när biskopens vakt kom för att taga upp ärkedjäknens krossade lik från stenläggningen, hade Quasimodo försvunnit från Notre-Dame.

Denna omständighet gav upphov till många rykten. Man betvivlade inte, att den dag äntligen kommit, då enligt överenskommelse Quasimodo, d.v.s. djävulen, hade kommit för att hämta Claude Frollo, d.v.s. trollkarlen. Man antog, att han hade krossat kroppen för att komma åt själen, liksom en apa krossar skalet för att komma åt nöten. Det var därpå det berodde, att ärkedjäknen inte blev begravd i vigd jord.

Ludvig XI dog året därpå, i augusti 1483.

Vad Gringoire beträffar, så lyckades han inte blott rädda geten, utan han hade även framgång i tragedien. Det verkade, som om han, efter att ha smakat på astrologin, filosofin, arkitekturen, hermetiken, korteligen alla dårskaper, återvänt till tragedien, som många anser vara den största dårskapen av alla. Detta kallade han “att komma till ett tragiskt slut”. I

358