ter, är skådespelet således inte slut? De vill, att det skall börja. Det är inte rättvist.
— Nej, nej! ropade alla studenterna. Ned med mysteriespelet! Ned med det!
Men Gringoire skrek ännu högre:
— Börja! Börja!
Dessa rop ådrog sig kardinalens uppmärksamhet.
— Herr palatsfogde, sade han till en lång svartklädd man som stod på några stegs avstånd från honom, varför för dessa idioter ett sådant helvetiskt oväsen?
Palatsfogden var ett slags amfibie bland ämbetsmän, ett slags flädermus inom domarkåren, till hälften råtta, till hälften fågel, till hälften domare och till hälften soldat.
Han trädde fram till hans eminens och redogjorde stammande och inte utan stor fruktan för hans missnöje för folkets ombytlighet, att middagstimmen hade kommit före hans eminens och att komedianterna hade blivit tvingade att börja utan att invänta hans eminens.
Kardinalen brast i skratt.
— På min ära, herr rektorn vid universitetet hade gärna kunnat göra likadant. Vad säger ni därom, Willem Rym?
— Monseigneur, svarade Willem Rym, låt oss glädja oss åt att vi har sluppit ifrån hälften av komedien. Därmed är alltid något vunnet.
— Får de kräken där borta fortsätta med sina upptåg? frågade fogden.
— Fortsätt, fortsätt, sade kardinalen. Det är mig alldeles likgiltigt. Under tiden skall jag läsa mitt breviarium.
Fogden trädde fram till kanten av balustraden och ropade, efter att med en åtbörd ha påbjudit tystnad:
— Borgare, lantbor och andra, för att tillfredsställa dem, som vill att man skall börja, och dem som vill att man slutar, befaller hans eminens, att man skall fortsätta.
Båda parterna måste naturligtvis hålla till godo med detta. Det oaktat hyste både författare och publik länge agg mot kardinalen.
Personerna uppe på scenen återupptog nu sina roller, och Gringoire hoppades, att man åtminstone skulle åhöra resten av hans verk. Men detta hopp skulle skingras liksom hans övriga illusioner; tystnaden hade visserligen återställts något så när bland publiken, men Gringoire hade inte observerat, att i det ögonblick då kardinalen givit befallning om att fortsätta, estraden var långt ifrån fylld och att efter de flamländska ambassadörerna följde en massa andra personer som tillhörde deras uppvaktning och vilkas namn och titlar dörrvaktaren slängde fram mitt i hans dialog och sålunda störde denna på ett betänkligt sätt. Må man föreställa sig under en teaterföreställning en vaktmästare som slänger in mitt emellan två rim, ofta mitt i en vers, parenteser sådana som dessa:
