— Mäster Jacques Charmolue, konungens prokurator i andliga domstolen!
— Jehan de Harlay, stallmästare, adjutant hos chefen för staden Paris’ nattvakt!
— Herr Galiot de Genoilhac, riddare, herre till Brussac, konungens fälttygmästare!
— Mäster Dreux-Raguier, uppsyningsman över konungens vår herres vattendrag och skogar i Frankrike, Champagne och Brie!
— Herr Louis de Graville, riddare, kungligt råd och kammarherre, amiral av Frankrike, överhovjägmästare!
— Mäster Denis Le Mercier, beskyddare för de blindas hus i Paris, o.s.v.
Detta blev outhärdligt.
Detta sällsamma ackompanjemang som gjorde det svårt att följa med pjäsen, väckte så mycket större förtrytelse hos Gringoire, som han inte kunde undgå att se, att intresset alltjämt tilltog och att hans verk endast behövde höras för att göra lycka. Det var i sanning svårt att föreställa sig en fyndigare och mera dramatisk utveckling. De fyra personligheterna i prologen beklagade sig över sin dödliga otur, då Venus i egen person trädde fram inför dem, iförd en vacker klänning, prydd med ett skepp, staden Paris vapen. Hon kom för att göra anspråk på delfinen, som var utlovad åt den skönaste. Jupiter, vars åska man hörde mullra inne i klädlogen, understödde gudinnan i hennes anspråk och denna var nära att lyckas, det vill säga att bli gift med kronprinsen, då en ung flicka, klädd i vit damast och hållande i handen en pärla (en lätt genomskådad personifikation av mademoiselle av Flandern) trädde fram för att tävla med Venus. Teatereffekt och nya förvecklingar. Efter att ha tvistat en stund kom Venus, Margareta och aktörerna överens om att hänskjuta frågan till den heliga jungfruns avgörande. Där fanns ännu en vacker roll, don Pedro, konung av Mesopotamien. Men under alla dessa avbrott var det mycket svårt att få klart för sig, vad han hade där att göra. Alla dessa personer hade bestigit träställningen.
Men ingenting hjälpte. Ingen av dessa skönheter blev bemärkt eller förstådd. Vid kardinalens inträde hade man kunnat säga att en osynlig och magisk tråd helt plötsligt dragit allas blickar bort från marmorbordet till estraden, från salens södra ända till dess västra sida. Ingenting förmådde rycka åhörarna ur denna förtrollning. Allas blickar förblev fastnitade där, och de nyanlända och deras olycksaliga namn och deras ansikten och deras kläder utgjorde en ständig förströelse. Det var så att man kunde bli utom sig. Med undantag av Gisquette och Liénarde som vände sig om gång på gång, när Gringoire ryckte dem i armen, med undantag av den storväxte, tjocke grannen med den godmodiga uppsynen, hörde ingen på eller kastade ens en blick på den stackars övergivna
36
