— Nåväl, skattkammarämbetet har hyrt ut det till Guillaume Alexandre, hävdatecknaren, för sex livres och åtta sous per år.
— Så hyrorna stiger!
— Vi skall se, om de andra hör på! sade Gringoire med en suck.
— Kamrater! ropade plötsligt en av de unga odygdspåsarna vid fönstret. Esmeralda! Esmeralda är där nere på torget!
Dessa ord hade en magisk verkan. Alla, som fanns kvar i salen, rusade fram till fönstren och klängde efter väggarna för att kunna se, i det de samtidigt upprepade:
— Esmeralda! Esmeralda!
Samtidigt hördes därnerifrån stormande applåder.
— Vad är meningen med detta ”Esmeralda”? sade Gringoire, i det han i sin ensamhet knäppte ihop händerna. Ah, min Gud, det ser ut, som om turen nu kommit till fönstren.
Han återvände till marmorbordet och såg nu, att föreställningen avbrutits. Jupiter stod orörlig nedanför teatern.
— Michel Giborne! utbrast poeten retligt. Vad gör du där? Och din roll? Stig genast upp på scenen!
— Ack, svarade Jupiter, en student tog nyss bort stegen.
Gringoire tittade efter. Det var endast alltför sant. Varje sammanhang mellan pjäsens inledning och avslutning var avbruten.
— Den lymmeln! mumlade han. Och varför tog han bort stegen?
— För att kunna titta på Esmeralda, svarade Jupiter i ynklig ton. Han sade: Titta, en stege som inte gör någon nytta, och så tog han den.
Detta var nådastöten. Gringoire tog emot den med resignation.
— Måtte fan ta er! sade han till komedianterna. Om jag får betalt, skall ni också få det.
Och sedan tog han till reträtten, med sänkt huvud men som den siste, likt en general, som blivit besegrad.
Och hela tiden, medan han gick nedför palatsets slingrande trappor, mumlade han mellan tänderna:
—En fin samling åsnor och drumlar, dessa parisare. De kom hit för att höra ett mysteriespel och de hörde ingenting! De är intresserade av allt möjligt, av Clopin Trouillefou, av kardinalen, av Coppenole, av Quasimodo, av djävulen! Men av den heliga jungfrun — nej, inte ett dyft! Om jag hade vetat det, skulle jag ha givit er en massa jungfru Marior, fårskallar! Och jag, som kommit hit för att se ansikten, jag får inte se något annat än ryggar! Att vara poet och ha ungefär lika mycken framgång som en apotekare! Det är visserligen sant, att Homerus vandrade omkring bland Greklands städer och tiggde och att Nason dog i landsflykt bland moskoviterna, men ta mig tusan, om jag förstår, vad de menar med sitt ”Esmeralda”. Först och främst: vad är det för språk? Det måtte vara egyptiska!
44
