stora flaggor, som representerade kungen, dauphin och Margareta av Flandern, och sex mindre, på vilka fanns bilder av hertigen av Österrike, kardinalen av Bourbon, herr Beaujeu, prinsessan Johanna av Frankrike, bastarden av Bourbon och jag vet inte vem mer. Allt var upplyst av facklor. En massa människor beundrade ståten.
— Lycklige målare Jean Fourbault! sade Gringoire med en djup suck och vände ryggen åt små och stora flaggor. Framför honom låg en gata; han fann den så mörk och ödslig, att han hoppades att där kunna undgå varje återljud liksom varje återsken av festen. Han vek in på den. Då han gått några steg, stötte han med foten emot något hinder, vacklade och föll. Det var en majstång, som skrivarna vid ett ämbetsverk dagen till ära hade rest utanför en parlamentspresidents port. Gringoire bar modigt denna nya motgång. Han reste sig upp och gick vidare ned till floden, Efter att ha lämnat bakom sig fångelsetornet gick han utefter den långa muren kring kungens trädgårdar, där smutsen på den inte stenlagda vägen nådde honom till fotknölarna, och uppnådde till sist västra änden av la Cité, där han stod stilla en stund och betraktade den lilla holmen Passeur-aux-Vaches, som sedermera har försvunnit under bronshästen och Pont-Neuf. I kvällsmörkret förekom holmen honom som en svart massa, vilken sköt upp ur det vita, skummande vattendrag, som skilde honom från den. Vid det svaga skenet från ett litet ljus kunde man urskilja ett slags hydda i form av en bikupa, varest mannen, som förde boskapen över, tillbringade natten.
— Lycklige färjkarl! tänkte Gringoire. Du bekymrar dig inte om ryktbarhet, och du skriver inga bröllopskväden! Vad bryr du dig om kungarna, som gifter sig, och om hertiginnorna av Burgund! Du bryr dig inte om några andra pärlor än dem, som finns i gräset! Och jag, som är poet, jag blir utvisslad, jag skälver av köld, jag är skyldig tolv sous, och mina skosulor är så tunna, att du skulle kunna använda dem till glas i din lykta. Tack, färjkarl! Åsynen av din koja gör mina ögon gott och kommer mig att glömma Paris.
Han rycktes upp ur sin nästan lyriska hänförelse av en stor dubbelsvärmare, som plötsligt steg upp från kojan. Det var färjkarlen, som på sitt sätt deltog i firandet av dagens festligheter och brände av ett litet fyrverkeri.
Denna svärmare gjorde Gringoire ursinnig.
— Fördömda fest! ropade han. Skall du förfölja mig överallt? O, min Gud, ända till mannen, som transporterar över boskapen!
Sedan såg han ned i Seine, som rann nedanför hans fötter, och en ohygglig frestelse kom över honom.
— O, sade han, så gärna jag skulle dränka mig, om vattnet inte vore så kallt!
Då fattade han ett förtvivlat beslut. Eftersom han inte kunde undkom-
46
