fyllig i sin vackra sko, Hon dansade, hon vände sig, hon virvlade omkring på en gammal persisk matta, vårdslöst kastad under hennes fötter, och för var gång hennes strålande ansikte vändes emot någon, kastade hennes stora svarta ögon en blick på denne. Allas blickar var riktade på henne, allas munnar stod öppna, och när hon dansade sålunda vid ackompanjemanget av en tamburin, som hennes två runda, vackert formade armar höll över hennes huvud, smärt, smidig och livlig, i sitt tätt åtsittande, guldsmyckade livstycke, sin brokiga kjol, sina bara axlar, sina vackra ben, som emellanåt blottades av klänningen, sitt svarta hår, sina blixtrande ögon, var hon i sanning en övernaturlig varelse.
— Det är sannerligen en salamander, tänkte Gringoire, en nymf, en gudinna, en backant från berget Menaleon.
I samma ögonblick lossnade en av ”salamanderns” flätor och en liten plåt av förgylld koppar föll ned på marken.
— Nej! sade han. Det är en zigenerska.
All illusion var med ens bortblåst.
Hon började åter dansa. Hon tog upp från marken två värjor, vars spetsar hon satte mot sin panna och som hon balanserade på huvudet, medan hon fortsatte att dansa. Det var verkligen en zigenerska. Men hur desillusionerad Gringoire än kände sig, var denna tavla i sin helhet inte utan en viss trollkraft; lustelden belyste den med ett rött sken som dallrande föll på åskådarnas ansikten, på den unga flickans mörkhyade panna och längre bort på torget kastade ett blekt återsken, uppblandat med de fladdrande skuggorna på ena sidan av torget på det mörka och dystra Pelarhuset, på den andra på galgens stenarmar.
Bland alla de tusentals ansikten, som detta eldsken färgade scharlakansröda, var det ett som mer än alla andra tycktes vara försänkt i betraktande av den dansande. Det var en mans ansikte, strängt, lugnt och dystert. Denne man, vars klädsel doldes av den omgivande folkmassan, tycktes inte vara mer än trettiofem år, men det oaktat var han flintskallig; endast vid tinningarna hade han ännu kvar några hårtestar, och de var redan gråa; hans panna, som var bred och hög, började redan fåras; men de djupa ögonen strålade av ungdom, av en djup lidelse. Han höll dem oavvänt riktade på zigenerskan, och under det att den sextonåriga flickan dansade och piruetterade till alla de andras förtjusning, tycktes hans tankar bli allt dystrare och dystrare. Gång på gång möttes en suck och ett leende på hans läppar, men leendet var ännu smärtsammare än sucken.
Flämtande avbröt den unga flickan till sist sin dans, och folkmassan applåderade av hjärtans lust.
— Djali, sade zigenerskan.
Då såg Gringoire en liten vit och vacker get komma fram, livlig, pigg och munter med förgyllda horn och fötter och ett förgyllt halsband, och