som hittills legat hopkrupen på ett hörn av mattan och åsett sin matmors dans.
— Djali, sade danserskan, nu är det din tur. Hon satte sig ned och räckte med en graciös rörelse geten sin tamburin. Djali, fortsatte hon, i vilken månad av året befinner vi oss?
Geten höjde foten och slog till tamburinen en gång. Man befann sig verkligen i den första månaden, Folkmassan applåderade.
— Djali, fortsatte den unga flickan i det hon vände på sin tamburin, vilken dag i månaden är det?
Djali höjde sin förgyllda lilla fot och slog sex slag på tamburinen.
— Djali, fortsatte zigenerskan, i det hon alltjämt rörde på tamburinen, hur mycket är klockan?
Djali slog sju slag. I samma ögonblick slog klockan i Pelarhuset sju. Folkmassan var hänförd.
— Det ligger trolldom i det där, sade en dyster röst i folkmassan. Det var den flintskallige mannen, som inte hade lämnat zigenerskan med blicken.
Hon ryckte till och vände sig om, men applåderna skallade och överröstade de bistra orden.
De utplånade dem till och med så fullständigt ur hennes själ, att hon fortsatte att göra sin get frågor.
— Djali, hur gör mäster Guichard Grand-Remy, kapten för stadens pistolsmeder, i den stora kyndelsmässoprocessionen?
Djali reste sig på bakbenen och började bräka i det hon gick med så lustigt gravitetisk min att alla åhörarna brast i skratt vid denna parodi på pistolsmedens skenhelighet.
— Djali, fortsatte den unga flickan som gjorts djärvare av framgången, hur predikar mäster Jacques Charmolue, prokurator vid konungens domstol för andliga ärenden?
Geten satte sig ned och började bräka, i det den började röra på framklöven på ett sådant sällsamt sätt, att förutom den dåliga franskan och det dåliga latinet Jacques Charmolue var där livs levande i fråga om gester och hållning.
Och folkmassan applåderade ännu mera.
— Hädelse! Profanerande! sade den flintskallige mannen.
Zigenerskan vände sig om ännu en gång.
— Ah, sade hon, det är den där gemena karlen! Och i det hon sköt fram underläppen över överläppen, gjorde hon en liten grimas, som tycktes vara vanlig hos henne, svängde sig om på klacken och började hopsamla åskådarnas gåvor i sin tamburin.
Det regnade stora vita, små vita och kopparslantar. Plötsligt stod hon framför Gringoire. Då hon stannade framför honom, stack Gringoire handen i fickan.
50
