Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/63

Den här sidan har korrekturlästs

upp. Men han var alltför bedövad och mörbultad och måste ligga kvar, där han låg. Han hade för övrigt ena handen fri, så han höll sig för näsan och fann sig undergivet i sitt öde.

— Parissmutsen, tänkte han (ty han tog för givet, att rännstenen skulle bli hans bädd, och man måtte väl få tänka, vad man vill i sin säng!) parissmutsen har en alldeles särskild stank. Den måtte innehålla en god del flyktiga och nitrösa salter. Detta är för övrigt mäster Nicolas Flamels och hermetikernas åsikt…

Ordet ”hermetikerna” ledde plötsligt hans tankar till ärkedjäknen Claude Frollo. Han kom att tänka på den våldsamma scen, han just bevittnat, hur zigenerskan ansträngt sig att slita sig lös från två män, att Quasimodo hade haft en följeslagare, och ärkedjäknens bistra och högdragna ansikte dök otydligt upp för hans minne.

— Det skulle verkligen vara besynnerligt! tänkte han. Och på denna grundval började han uppföra en fantastisk byggnad av antaganden, detta filosofernas korthus. Så återkom han hastigt till verkligheten och utbrast: Åh, vad jag fryser!

Hans belägenhet blev verkligen allt mer och mer outhärdlig. Varje vattenmolekyl i rännstenen sög till sig en värmemolekyl i Gringoires kropp, och jämvikten mellan hans kropps och rännstenens temperatur började inträda på ett högst otrevligt sätt.

Därtill kom plötsligt ännu ett obehag.

En skara barn, några av dessa små barfotalassar, som i alla tider trampat Paris’ stenläggning under namnet gamänger, en liten trupp av dessa unga odygdspåsar kom springande om gathörnet, där Gringoire vilade, under rop och stoj, som gav vid handen att de föga bekymrade sig om grannarnas sömn. De släpade med sig något slags oformlig säck; slamret av deras träskor hade kunnat återuppväcka en död. Gringoire som ännu inte var det helt och hållet satte sig till hälften upp.

— Hej, Hennequin Dandeche! Hej, Jehan Pincebourde! ropade de med sina gälla röster. Gubben Eustache Moubon, järnhandlaren i hörnet där borta, har just dött. Vi har här en halmmadrass, som vi ska använda till en lusteld. I dag är det flamländarnas dag!

Och därmed kastade de halmmadrassen rakt på Gringoire, som de ännu inte lagt märke till. Samtidigt tog en av dem en handfull halm och skyndade fram till lågan vid Jungfru Maria-bilden för att tända den.

— Guds död! brummade Gringoire. Skall jag nu få det alltför hett?

Ögonblicket var kritiskt. Han hade att välja mellan eld och vatten; han gjorde en övermänsklig ansträngning, reste sig upp, kastade madrassen tillbaka på pojkarna och flydde.

— Heliga jungfru! skrek barnen. Järnhandlaren går igen!

Och de å sin sida tog också till flykten.

Halmmadrassen stannade kvar som herre på slagfältet. Bellefôret,

59