Men förgäves. Där fanns endast tvärgator och återvändsgränder, bland vilka han ständigt tvekade och letade sig fram på måfå, allt mer och mer bortkommen i denna labyrint av mörka gränder. Till sist förlorade han alldeles tålamodet:
— Förbannade vare dessa gränder! Det är djävulen som skapat dem med sin bockfot som mönster!
Detta utrop beredde honom en viss lindring, och ett svagt, rödaktigt ljussken, som han i samma ögonblick urskilde längst in i en lång och smal gränd, piggade upp honom riktigt.
— Gud vare lovad! sade han. Där borta är det. Det är min madrass som brinner. Och liknande sig vid en sjöman, som förlist i nattens mörker, tillade han fromt: Var hälsad, havets stjärna!
Han hade nätt och jämnt tagit några steg in i denna långa gränd, som, då den sluttade och inte var stenlagd, blev allt smutsigare och smutsigare ju längre in han kom, förrän han lade märke till något högst sällsamt. Utefter dess längd rörde sig några otydliga, oformliga massor som förflyttade sig fram mot ljusskenet vid bortre änden, någonting som påminde om dessa klumpiga insekter, som nattetid kravlar sig från grässtrå till grässtrå fram mot en stockeld.
Ingenting gör en människa så oförvägen som att veta sig vara alldeles utblottad. Gringoire fortsatte alltjämt sin väg och hade snart hunnit fatt den långsammaste av dessa larver, som kom krälande efter de andra. Då han kom närmare, såg han, att den inte var något annat än en stackars krympling, som hasade sig fram på händerna likt en skadad spindel, som endast har två ben kvar. I samma ögonblick som han passerade förbi denna spindel med människoansikte, höjde den sin jämmerliga röst mot honom:
— La buona mancia, signor! La buona mancia!
— Måtte hin ta dig, sade Gringoire, och mig tillsammans med dig, om jag förstår vad du menar!
Och han gick vidare.
Han hann fatt en annan av dessa ambulerande gestalter och granskade den, Den här var både halt och enarmad och till den grad halt och enarmad, att det invecklade system av kryckor och träben, som höll honom upprätt, förlänade honom utseende av en vandrande murarställning. Gringoire, som hade på lager en massa ädla och klassiska jämförelser, liknade honom i tankarna vid Vulcans levande trefot.
Denna levande trefot hälsade på Gringoire, då han passerade förbi, men genom att hålla sin hatt framför Gringoires haka som en tvålkopp, och ropade i hans öra:
— Señor caballero, para comprar un pedaso de pan!
— Det ser ut, sade Gringoire, som om även den här talade, men det är ett primitivt språk, och han är lyckligare än jag om han förstår det.
