ofantlig öppen plats, där tusende ljus tindrade här och var i den mörka natten. Gringoire rusade in på denna öppna plats, i förhoppning att tack vare sin snabbhet kunna undkomma de tre missbildade spöken, som klängt sig fast vid honom.
— Ondé vas, hombre! ropade den lame i det han slängde ifrån sig sina kryckor och sprang efter honom med de friskaste ben, som någonsin trampat Paris’ stenläggning.
Under tiden hade även den andre krymplingen rest sig på sina fötter och gripit tag i Gringoire, och den blinde stirrade honom i ansiktet med ett par ögon, som lågade.
— Var är jag? frågade den förfärade poeten.
— På Mirakelgården, svarade ett fjärde spöke som slutit sig till dem.
— Vid min själ, återtog Gringoire, jag ser, att de blinda kan se och de halta kan springa. Men var är Frälsaren?
Deras svar utgjordes av ett hemskt gapskratt.
Den stackars poeten såg sig omkring. Han befann sig verkligen på den skräckingivande Mirakelgården, dit aldrig en hederlig människa vågade sig vid denna tid på dygnet; en magisk cirkel, där rättvisans tjänare spårlöst försvann; tjuvarnas stad, en hemsk vårta i Paris anlete; en kloak, varifrån varje morgon utströmmade och dit varje kväll återvände denna flodvåg av lastbarhet, tiggeri och lösdriveri, som dagligen översvämmar varje huvudstad, en monstruös bikupa, dit samhällets drönare varje kväll återvände med sitt rov.
Det var en stor, oregelbunden, illa stenlagd plats, liksom alla öppna platser i Paris då för tiden. Här och var brann det eldar, kring vilka det rådde ett vimmel av sällsamma grupper. Alla var i rörelse, kom och gick och skrek. Man hörde gälla skratt, barnskrik och kvinnoröster. Händer och huvuden, som avtecknade sig svarta mot skenet från eldarna, gjorde tusende bisarra åtbörder. Emellanåt kunde man se en hund, som liknade en människa, passera över stenläggningen, på vilken det dallrande ljusskenet blandades med skuggorna, emellanåt en människa, som liknade en hund. Gränslinjerna mellan raser och arter tycktes vara utplånade i denna stad. Män, kvinnor, åldrar, kön, hälsa, sjukdom, allt tycktes vara gemensamt bland detta folk, allt gick upp i vartannat, var hopblandat, hopgyttrat. Var och en utgjorde en del av det hela.
Det svaga, dallrande skenet från eldarna tillät Gringoire att trots sin ängslan och oro urskilja att hela denna väldiga plats var omgiven av hemska rader gamla hus med murknade, hopsjunkna och sneda fasader, i vilka det lyste ur en eller annan glugg, och vilka i mörkret påminde honom om jättelika gumhuvuden, uppradade i en cirkel, monstruösa och hemska, som med plirande ögon åskådade en häxsabbat.
Det förekom honom som en ny värld, okänd, otrolig, vanskapt, krälande, fantastisk.
