Gringoire, som blev allt mer och mer förfärad, där han stod fasthållen av de tre tiggarna liksom av tre tänger, bedövad av alla dessa ansikten, som dök upp omkring honom — stackars Gringoire försökte samla sig så pass mycket, att han kunde tänka efter, om det var lördag. Men hans ansträngningar var fruktlösa, hans minnes och hans tankars tråd var avsliten, och tvivlande på allt, ställde han sig själv denna obesvarbara fråga:
— Om jag är till, existerar då allt det här? Om det här existerar, är jag då till?
I detta ögonblick höjdes ett tydligt rop ur den larmande hopen, som omgav honom.
— Låt oss föra honom till kungen! Låt oss föra honom till kungen! Låt oss föra honom till kungen!
— Heliga jungfru! mumlade Gringoire. Kungen här, han måtte säkerligen vara en bock!
— Till kungen! Till kungen! upprepade alla rösterna.
Man drog honom med sig. Alla försökte gripa tag i honom, men de tre tiggarna släppte inte taget, utan ryckte honom ifrån de andra, i det de skrek:
— Han är vår!
Poetens rock, som redan förut varit mycket krasslig, utandades sin sista suck under denna strid.
Medan han färdades över denna förfärliga plats, gick hans yrsel över. Efter några steg kom känslan av verklighet tillbaka till honom. Han började inandas platsens atmosfär. Verkligheten gjorde sig gällande omkring honom, sprang honom i ögonen, trampade honom på fötterna och sönderslet bit för bit hela den fruktansvärda poesi, av vilken han först tyckt sig vara omgiven. Han måste till sist upptäcka, att han inte längre vadade i Styx, utan i smuts, att han inte blev framknuffad av demoner, utan av tjuvar; att det inte gällde hans själ, utan rätt och slätt hans liv (alldenstund han saknade denna dyrbara medlare mellan banditen och den hederlige mannen: börsen). När han slutligen betraktade orgien på närmare håll och med större kallblodighet, degraderades det hela från en häxsabbat till en krog.
Mirakelgården var i själva verket ingenting annat än en krog, men en banditkrog, röd lika mycket av blod som av vin.
Det skådespel, som framställde sig för hans ögon, när hans eskort i trasor slutligen avlämnade honom vid målet för hans färd, var inte ägnat att åter väcka till liv några poetiska känslor, vore det så helvetets poesi. Det var mer än någonsin krogens prosaiska och brutala verklighet.
Omkring en stor eld, som brann på en stor, rund stenhäll och vars lågor omvärvde en för ögonblicket tom trefots rödglödgade fötter, stod uppställda några maskstungna bord här och där alldeles på måfå, utan
64
