att man gjort sig minsta besvär med att söka förläna det hela den allra minsta symmetri. På dessa bord över vilka vin och öl flöt i strömmar, blänkte några kannor, och kring dessa kannor grupperade sig en massa drinkarfysionomier, purprade av eldskenet och vinet. En man med hängbuk och jovialisk uppsyn kysste under larm och oväsen en fet och uppsvälld glädjeflicka; en förklädd soldat, en lurifax, såsom det hette på tjuvspråket, avtog visslande bandagen från falska blessyrer och frotterade sitt friska knä, som ända sedan morgonen varit virat med en massa bindlar. En bit därifrån satt en annan skojare, som med ister och oxblod gjorde i ordning till morgondagen ett ”ofärdigt” ben. Två bord längre bort satt en annan skojare, förklädd till pilgrim, och stavade på den heliga Reginas klagan, utan att glömma den rätta, gnällande psalmtonen. En ung skälm tog lektioner i epilepsi av en äldre som lärde honom, hur man framkallar fradga med tillhjälp av en tvålbit. Bredvid dem befriade en vattusiktig sig från sin uppsvälldhet och kom fyra eller fem gamla häxor, som satt vid samma bord och trätte om ett samma kväll stulet barn, att hålla för näsan.
Överallt hördes gapskratt och oanständiga visor. Var och en förde oväsen för egen räkning, rasade och svor, utan att höra på sin granne. Krusen klingade, och gräl uppstod vid deras klang. Några barn syntes även i orgien. Ett stulet barn skrek och grät. Ett annat, en tjock pojke på fyra år, satt med benen dinglande ned från en bänk, som var alldeles för hög för honom, med bordet alldeles under hakan och gav inte ett ljud ifrån sig. Ett tredje barn ritade med allvarlig min med fingret figurer i talgen, som runnit ned från ljuset. Och en helt liten en satt inkrupen i en stor kopparkittel, i vilken han dunkade med en tegelsten och framkallade ett oväsen, som skulle ha bringat Stradivarius till vanvett.
En tunna stod alldeles i närheten av elden, och på denna tunna satt en tiggare. Det var kungen på sin tron.
De tre, som tillfångatagit Gringoire, förde honom fram till denna funna, och det inträdde tystnad överallt, så när som på pojken i kitteln.
Gringoire vågade varken andas eller höja blicken.
— Hombre, quita tu sombrero! sade en av de tre, som huggit honom, och innan Gringoire förstod, vad mannen menade, hade denne ryckt av honom hatten.
En dålig hatt, det är visserligen sant, men ändå bra att ha i solsken eller regn. Gringoire suckade.
Men nu riktade kungen ordet till honom från sin höga plats.
— Vem är den där skurken?
Gringoire spratt till. Hur skarp och hotande denna röst än var, påminde den honom om en annan röst, som samma dag på morgonen hade utdelat det första slaget mot hans mysteriespel genom att gnälla mitt bland publiken: ”En allmosa!” Han tittade upp. Det var verkligen
