allting inrymmes i filosofien, som ni vet.
Kungen av Thunes rynkade pannan.
— Slyngel! sade han till vår poet. Du vill således bli lösdrivare?
— Javisst, svarade poeten.
— Det är inte nog med att vilja det, sade Clopin vresigt. Den goda viljan skaffar ingen lök till soppan och visar inte vägen till paradiset. Men paradiset och konungariket Argot är två skilda saker. För att bli emottagen i konungariket Argot är det nödvändigt för dig att bevisa, att du duger någonting till, och i och för det ändamålet måste du leta igenom dockans fickor.
— Jag skall leta igenom dem så mycket ni vill, sade Gringoire.
Clopin gjorde ett tecken. Några argotier lämnade kretsen och kom tillbaka efter ett ögonblick. De hade med sig två pålar som nedtill avslutades av två träspadar, så att de med lätthet fastnade i marken. Högst upp satt en tvärbjälke, och alltsammans bildade den allra nättaste lilla flyttbara galge, som Gringoire inom ett ögonblick hade nöjet att se resa sig framför honom. Ingenting saknades, inte ens repet, som graciöst slängde av och an under tvärbjälken.
— Vad kan meningen vara med det här? frågade sig Gringoire med en viss oro. Klingandet av bjällror, som han hörde i samma ögonblick, gjorde slut på hans oro. Det var en docka som lösdrivarna hängde vid halsen i repet, ett slags fågelskrämma, klädd i rött och så fullsatt med bjällror och små klockor, att det räckt till trettio kastilianska mulåsnor. Dessa tusende bjällror klingade en stund till följd av repets svängningar, men så småningom avtog klingandet, och de tystnade helt och hållet, då dockan slutat att pendla i repet.
Då pekade Clopin på en gammal ranglig pall som ställts under dockan, och sade:
— Stig upp där.
— Guds död! invände Gringoire. Jag bryter ju nacken av mig. Er pall haltar ju som en vers av Martialis; den ena foten är en hexameter och den andra en pentameter.
— Stig upp, upprepade Clopin.
Gringoire steg upp på pallen och lyckades, ehuru inte utan en massa svängningar med huvudet och armarna, återfå jämvikten.
— Och nu, fortsatte konungen av Thunes, slå nu högra foten om vänstra benet och höj dig på vänstra foten.
— Monseigneur, sade Gringoire, håller ni då absolut på att jag skall bryta benet av mig?
Clopin knyckte på nacken.
— Hör på, min vän, du pratar för mycket. Här skall du i korthet få höra, vad det är fråga om. Du höjer dig på tåspetsen, såsom jag sade; på det sättet når du upp till dockans ficka. Den skall du leta igenom; du drar
