vilken Rafael återfann i den mystiska föreningspunkten mellan jungfrulighet, moderlighet och gudomlighet. Inte desto mindre fortsatte Gringoire.
— Hurudan skall man då vara för att behaga er?
— Man måste vara man.
— Och jag, sade han, vad är jag då?
— En man med kask på huvudet, värja i handen och guldsporrar på klackarna.
— Sant, sade Gringoire. Utan häst ingen man. Älskar ni någon?
Hon satt ett ögonblick försänkt i tankar, så sade hon i sällsam ton:
— Det skall ni snart få veta.
— Varför inte i kväll? fortsatte poeten ömt. Varför inte mig?
Hon såg på honom med allvarlig min.
— Jag kan inte älska någon annan man än den, som kan beskydda mig.
Gringoire rodnade och avhöll sig från att säga något. Det var uppenbart, att den unga flickan syftade på den obetydliga hjälp, som han kunnat lämna henne i den kritiska belägenhet, i vilken hon befunnit sig två timmar tidigare. Han kom nu åter att tänka på detta minne, som utplånats av hans övriga äventyr denna kväll. Han slog sig för pannan.
— Apropå det, mademoiselle, så hade jag bort börja med det. Förlåt mig min dumma förströddhet. Hur bar ni er åt att slippa ur Quasimodos klor?
Vid denna fråga ryckte zigenerskan till.
— O, den där förfärliga puckelryggen, sade hon, i det hon slog händerna för ansiktet och ryste som av stark köld.
— Ja, i sanning förfärlig! sade Gringoire, som emellertid höll fast vid sin fråga. Men hur undkom ni honom?
Esmeralda smålog, suckade och iakttog tystnad.
— Vet ni, varför han förföljde er? fortsatte Gringoire och gjorde ett försök att på omvägar återkomma till sin fråga.
— Nej, det vet jag inte, svarade den unga flickan. Så tillade hon livligt: Men ni följde också efter mig — varför gjorde ni det?
— Uppriktigt sagt, så vet jag det inte längre själv, svarade Gringoire.
Det blev tyst. Gringoire repade i bordet med sin kniv. Den unga flickan smålog och tycktes betrakta någonting tvärs genom väggen. Plötsligt började hon sjunga med dämpad röst:
Quando las pintadas aves
Mudas estàn, y la tierra…
Så tystnade hon hastigt och började smeka Djali.
— Det är ett vackert djur, som ni har där, sade Gringoire.
— Det är min syster, svarade hon.
