— Varför kallar man er Esmeralda? frågade poeten.
— Det vet jag inte.
— Men det bör ni väl veta.
Hon tog upp ur barmen en liten avlång påse som hängde vid ett pärlsnöre, hon bar om halsen. Från denna lilla påse utströmmade en stark kamferlukt. Den var överklädd med grönt siden och pryddes i mitten av en grön glasbit, som skulle föreställa en smaragd.
— Det är kanske med anledning av den här, sade hon.
Gringoire ville taga påsen i sin hand. Hon drog sig hastigt tillbaka.
— Rör den inte. Det är en amulett. Du skulle kunna skada trollmakten eller trollmakten dig.
Gringoire blev mer och mer nyfiken.
— Vem har givit er den?
Hon tryckte ett finger mot munnen och dolde åter amuletten vid sin barm. Han gjorde ett försök med andra frågor, men hon svarade knappast.
— Vad betyder det där ordet Esmeralda?
— Det vet jag inte, sade hon.
— Vad är det för språk?
— Det är zigenarspråk, tror jag.
— Jag anade det, sade Gringoire. Ni är således inte född i Frankrike?
— Det vet jag inte.
— Har ni edra föräldrar i livet?
Hon började gnola på en gammal melodi.
Min fader är en fågel,
Min moder likaså.
Jag kan den andra stranden
Ock utan skepp uppnå.
Min moder är en fågel,
Min fader likaså.
— Javisst, sade Gringoire. Hur gammal var ni, när ni kom till Frankrike.
— Helt liten.
— Till Paris?
— I fjol. När vi kom in i staden genom Porte-Papale, såg jag en rödhake hastigt flyga fram genom luften. Det var i slutet av augusti. Jag sade: ”Det blir en mycket sträng vinter”.
— Och det blev det också, sade Gringoire, förtjust över att äntligen ha fått samtalet i gång. Jag gick hela vintern och andades på fingrarna för att inte få dem stelfrusna. Ni har förutsägelsens gåva?
Hon svarade på sitt förra lakoniska sätt.
78
