framgång och under ett väldigt tillopp av åskådare uppfördes i palatsets stora sal. Jag har ävenledes skrivit en bok, som skall bli på sexhundra sidor och handla om den förfärliga kometen av år 1465, som bl.a. var orsaken till att en man blev galen. Och jag har dessutom haft andra framgångar. Jag har även hjälpt till med Jean Mauges stora mörsare, ni vet, som sprang i bitar, när man skulle prova den på Charentonbron och dödade åttio nyfikna. Så ni ser, att jag inte är något dåligt parti. Jag kan dessutom en hel massa trevliga konststycken, som jag skall lära er get — exempelvis att imitera biskopen av Paris, den där fördömda fariséen, vars kvarnar stänker ner alla, som går över Pont-aux-Meuniers. Och mitt skådespel kommer att inbringa mig mycket pengar, för den händelse att man betalar mig. Och slutligen står jag helt och hållet till er tjänst, jag själv, mitt snille, mitt vetande och allt jag kan, att leva tillsammans med er, mademoiselle, såsom det behagar er, som man och hustru, om ni tycker om det, som bror och syster, om ni tycker bättre om det.
Gringoire tystnade och väntade för att se, vilken verkan hans tal skulle ha på den unga flickan. Hon stirrade i golvet.
— Febus, sade hon halvhögt. Så vände hon sig om mot poeten. Febus — vad betyder det?
Gringoire, som inte kunde förstå, vilket sammanhang det fanns mellan hans ord och denna fråga, blev emellertid inte ledsen över detta tillfälle att få briljera med sin lärdom. Han rätade stolt på sig och svarade:
— Det är ett latinskt ord, som betyder ”sol”.
— Sol! upprepade hon.
— Det är namnet på en vacker bågskytt, som var en gud, tillade Gringoire.
— Gud! upprepade zigenerskan. Och det låg något tankfullt och lidelsefullt i hennes röst, då hon uttalade ordet.
I samma ögonblick lossnade ett av hennes armband och föll ned på golvet. Gringoire lutade sig hastigt ned efter det. Då han åter rätade på sig, var den unga flickan och geten försvunna. Han hörde hur en regel sköts för. Det var en liten dörr, som otvivelaktigt ledde in till ett annat rum och stängdes från andra sidan.
— Har hon åtminstone låtit mig få en säng? sade vår filosof.
Han gick omkring i det lilla rummet. Där fanns ingen annan möbel, som man kunde sova på, än en bra nog lång kista, vars lock var sirat med sniderier. Då Gringoire sträckte ut sig på den, kände han sig ungefär så, som Micromegas borde ha gjort, när han lade sig i hela sin längd på Alperna.
— Nåväl, sade han, i det han gjorde det så bekvämt åt sig som möjligt, man får försöka finna sig till rätta. Men det här är verkligen en besynnerlig bröllopsnatt. Skada! Det låg i detta giftermål med tillhjälp av det krossade kruset något naivt och antediluvianskt, som tilltalade mig.
80
