se, vars dubbla karaktär, omväxling och evighet, den tycks ha ryckt till sig, Vad vi sagt om fasaden, gäller hela kyrkan. Och vad vi sagt om katedralen i Paris, gäller om hela medeltidens kyrkobyggnadskonst. Allt i denna konst är som framsprunget ur sig självt, logiskt och proportionerligt. Har man mätt upp jättens stortå, har man lärt känna hela jättens storlek.
Men låt oss återvända till Notre-Dames fasad, sådan den ännu framträder för oss.
Tre viktiga saker fattas numera på denna fasad. För det första den trappa med elva trappsteg, som fordom ledde upp till den från marken; dessutom den nedersta raden av skulpturer, som upptog nischerna i de tre portalerna, och slutligen den övre raden av tjuguåtta av Frankrikes äldsta konungar, som kantade galleriet i första våningen, från och med Childebert till och med Filip August.
Det är tiden, som låtit trappan långsamt försvinna genom att sakta men säkert höja markytan i la Cité. Men fast den, ett i sänder, uppslukat de elva trappsteg, som gjorde byggnadens höjd ännu mera majestätisk, har tiden måhända givit kyrkan mer, än vad den berövat densamma, ty det är tiden som förlänat denna århundradenas mörka färgton, som gör ålderdomen till de monumentala byggnadernas skönhetsålder.
Men vem har tagit ned de två raderna skulpturer, så att nischerna blivit tomma? Vem har i den vackra, gamla mittelportalen skurit ut detta nya och oäkta spetsbågefönster? Vem har vågat insätta denna fula, klumpiga port med sniderier från Ludvig XV:s tid bredvid Biscornettes arabesker? Människorna, våra dagars arkitekter, konstnärerna.
Och om vi kommer in i kyrkan — vem har kastat omkull den kolossala bilden av den helige Christopher, lika berömd bland bildstoder som justitiepalatsets stora sal bland salar, som Strasbourgs tornspira bland kyrktorn? Och de myriader av bildstoder, som befolkade skeppets och korets alla mellankolonner, på knä, till fots, till häst, riddare, män, kvinnor och barn, kungar, biskopar, i sten, marmor, guld, silver, koppar, ja, till och med i vax — vem har helt brutalt sopat undan dem? Det är inte tiden, som gjort det.
Vem har tagit bort det gamla gotiska altaret med dess helgonaskrin och reliker och ersatt det med denna klumpiga marmorsarkofag med änglahuvuden och moln? Och vem har satt in dessa vita fönsterrutor, stället för dessa fönster, ”höga i färg”, som kom våra förfäders blickar att i beundran och häpnad vandra från portalens rosettfönster till absidens spetsbågar? Och vad skulle väl en kyrkosångare från 1500-talet säga, om han kunde se den gula färg, varmed våra vandaliska ärkebiskopar smort ned katedralen? Han skulle tycka, att den heliga platsen blivit skändad, och fly därifrån i förfäran.
Och om vi stiger upp i katedralen, utan att stanna vid tusentals illdåd
82
