Juiverie i la Cité och Rue Saint-Martin i la Ville; den gick två gånger över Seine, ena gången under namnet Petit Pont och den andra under namnet Pont Notre-Dame. Den andra gatan, som hette Rue de la Harpe till vänster om floden, Rue de la Barillerie på ön och Rue Saint-Denis på högra flodstranden, Pont Saint-Michel över en arm av Seine, Pont-au-Change över en annan, gick från Porte Saint-Michel i l'Université till Porte Saint-Denis i la Ville. Trots alla dessa skilda namn var de alltjämt endast två gator, men de två modergatorna, Paris’ två huvudpulsådror.
Oberoende av dessa två huvudgator, som genomskar Paris på bredden och var gemensamma för hela huvudstaden, hade la Ville och l'Université vardera sin särskilda storgata, som gick genom hela dess längd parallellt med Seine och vid sitt sammanträffande med de båda pulsådrorna skar dessa i rät vinkel. Sålunda kunde man i la Ville gå i en rak linje från Porte Saint-Antoine ned till Porte Saint-Honoré; i l'Université från Porte Saint-Victor till Porte Saint-Germain. Dessa två stora vägar, som korsade de två strax förut omtalade, bildade den stomme, på vilken det nät av gator vilade, som utbredde sig över hela Paris.
Något av denna geometriska plan återstår än i denna dag.
Men hur tedde sig allt detta år 1482 från Notre-Dames tak? Det är, vad vi nu skall försöka klargöra.
För åskådaren, som andfådd kom dit upp, var det till en början endast ett virrvarr av hustak, skorstenar, gator, broar, torg, tornspiror och kyrktorn. Men då ögat börjat finna sig till rätta i detta virrvarr urskilde man så småningom vissa huvuddrag. För att börja med la Cité så har den, såsom Sauval säger, formen av ett stort skepp, inkilat i dyn och strandat i vattenbrynet ungefär mitt i Seine. Vi har nyss beskrivit hur detta skepp på 1400-talet låg förtöjt vid flodens båda stränder medelst fem broar. Denna form av ett skepp har även ådragit sig heraldikernas uppmärksamhet, ty det är till följd därav och inte på grund av normandernas belägring, som — enligt Favyn och Pasquier — staden Paris för ett skepp i sin gamla vapensköld.
La Cité framträdde således först för blicken såsom ett skepp med akterstäven mot öster och förstäven mot väster. Om man stod vänd mot förstäven, hade man framför sig en oöverskådlig massa gamla hustak, över vilka tornade sig Sainte Chapelles blykupol med sin djärva uppåtsträvande spira, den öppnaste, vackrast utarbetade och genombrutna, som någonsin släppt dagens ljus genom sin spetskägla. Litet närmare utmynnade tre gator på den öppna platsen framför Notre-Dame, som var kantad av många vackra gamla hus. På södra sidan lutade sig Hôtel-Dieus rynkiga och fallfärdiga fasad och dess tak, som tycktes vara översållat med blommor och vårtor. Till höger och vänster, i öster och väster höjde sig inom la Cités trånga område dess tjuguen kyrkor, från olika tidpunkter, av alla former och storlekar, från och med
86
