Fjärde boken
Första kapitlet
DE GODA SJÄLARNA
Det var sexton år före den tidpunkt, då denna vår historia utspelas, som en levande varelse efter mässan en vacker söndagsmorgon — söndagen Quasimodo — blev nedlagd på den träsäng som var fastgjord vid stenläggningen till vänster om ingången till Notre-Damekyrkan. På denna träsäng brukade man nedlägga de hittebarn, som överlämnades åt den allmänna människokärleken. Den som ville, kunde taga dem. Framför träsängen stod en kopparskål, avsedd för allmosor.
Den levande varelse, som låg på denna säng söndagen Quasimodo Herrans år 1467, tycktes väcka stor nyfikenhet hos en stor skara människor som samlats kring sängen och som till största delen utgjordes av medlemmar av det täcka könet. Nästan alla av dem var gamla.
I främsta ledet av nyfikna och ivrigt lutade ned över sängen syntes fyra av dem, som, av de vida, gråa klänningarna att döma, tycktes tillhöra något slags religiöst samfund. Det var Agnès la Herme, Jehanne de la Tarme, Henriette la Gaultière och Gauchère la Violette, alla fyra änkor, alla fyra hemmahörande vid Étienne Haudrys änkehus, vilka hade kommit hit med föreståndarinnans tillåtelse och enligt Pierre d'Aillys statuter för att åhöra gudstjänsten.
Men om dessa goda ”haudrietter” för ögonblicket iakttog Pierre d'Aillys föreskrifter, så bröt de alldeles säkert i hög grad mot Miche de Braches och kardinalens av Pisa, som på ett sådant omänskligt sätt föreskrev dem tystnad.
— Vad kan det vara, syster? sade Agnes till Gauchère, i det hon såg på den utlagda lilla varelsen, som låg och skrek och vred sig på sin säng, skrämd av att utgöra föremål för så många blickar.
— Vad skall det bli av oss alla, sade Jehanne, om barnen ser ut så här nu för tiden?
— Jag förstår mig inte på barn, återtog Agnes, men det måste säkerligen vara syndigt att titta på det här.
94
