Chrys.
Jag frucktar, at Syster talar i ifren det, som hon en annan gång med skäl skulle straffa hos andra.
Xant.
Nej aldrig. Ty at det är och blir min fulla mening, det lärer min Dosmers rygg der hemma bäst kunne wittna.
Pigan sackta.
Ja äfwen et stycke bättre neder.
Chrys.
Jag will ej tro, at det är mögeliget.
Xant.
Icke allenast mögeliget, utan det är ock werkeligen skedt många gånger. Och dermed har jag wunnet det, at jag kan skrämma honom, som en Harunge under sängen, och om jag i 8 dagar will gifwa honom spissöl och ankarståckar, så måste han med en glad upsyn swälja torra brödet, fast sådorna sitta som häcklepinnar i halsen. Samt om jag med mina wänner dricker Caffé, då låta sig nöja med luckten, eller om jag gör visiter ofta eller sällan, aldrig andas deremot, efter ryggen råder munnen at tiga. Men han dristar aldrig gå ut utan mitt lof, eller blifwa borta öfwer tiden.
Chrys.
Förlåt mig, Min Syster, at wi då äro af olika tankar: ty at först på det sättet bemöta en Man, räknar jag för al-
