lika beskedelighet, om han tycker, at en Hustru är skyldig städse lida af sin Man så mycken oförrätt: eller, om han wore i hennes ställe, huru det skulle smaka honom at dageligen höra en och samma wisa qwädas. Då tror jag, om han ej wore en Tiger eller wärre, och ägde den ringaste förnuftig eftertanka, han skulle med blygsel både tacka en så förnuftig Hustru, och bedja henne äfwen om förlåtelse. Men när Hustrun för et ord gifwer 10, antingen hon har orsak eller ej, så kan ej annat ske, än som sker.
Mar.
Ja för Syster är det godt at tala, men …
Xant.
Förestälningar här, och förestälningar der, och mysa mej hit, och mysa mej dit, så säger jag, at Hustrun bör taga sin respect i akt, och ej låta et fähufwud rida sig på nacken.
Chrys.
Jag menar, at Hustrun på det sättet, som jag sagt, får största respecten. Ty först är det bästa medlet at winna Mansens kärlek och högagtning, när han ser, huru hon med f örnuft wet at omgås med hans swagheter, och sedan hedras hon af andra, som weta med hwad beskedelighet hon förer sig up emot sin wresige Man. Ty at lefwa wäl med en som aldrig låter illa, utan är nögd med alt, är ingen konst, fordrar ej heller något wett, men förtjenar ej heller något beröm. Men jag will icke tala mycket här om utan nu gå hem och låta hwar och en blifwa wid sin mening. Adieu Systrar.
