En örfil! en örfil! ska en Man, en sådan walp, en sådan krycka, en sådan usling, en sådan mes, en sådan stympare, en sådan stackare, understå sig at neka sin Hustru hwad Hon will? Nej om Hon will, at Han skall sälja af sig underkläderna och skjortan, och sedan gå yllen i en walmars kolt, så bör Han ej mucka, utan draga af dem och säga: ja gerna, som Kära Mor befaller. Derföre har jag tagit mig Man, at jag skulle blifwa min egen. Men huru är jag då min egen, när en sådan törs neka mig det jag will?
Chrys.
Sackta, Kära Syster, sackta, jag tycker det går något för långt: ty en Man är likwäl …
Xant.
faller henne i talet.
Nej icke för långt, utan än längre: ty om Han dristar säga mig ett ord emot, eller wara ute längre, än jag gifwet Honom lof, eller sitta på Krogen och komma rusig hem, så skola wi nappas om Husbonde-kastet.
Chrys.
Jag will wäl icke tro, at Syster wille bära händer på sin Man, i fall de upräknade felen skulle finnas hos honom.
Xant.
Bära händer på honom? Jo om Ris och Karbaser funnos fala, så skulle han få känna hwad desse armar och händer (knyter näfwarna, räcker ut armarna och skaker dem) kunna uträtta.
