boken, voro följande: »Åkalla mig i nödens tid, så vill jag rädda dig, och du skall prisa mig.»
Dessa ord voro särskilt lämpliga för mig, och de gjorde även genast intryck på mig, ehuru icke i så hög grad som sedermera, ty ordet rädda hade under min nuvarande sinnesstämning ingen betydelse för mig. Min räddning från denna ö var något så avlägset för min föreställning och syntes mig så omöjlig, att jag gjorde ungefär samma invändning som Israels barn, då Moses lovade dem kött att äta: »Kan Gud duka ett bord i ödemarken?» Så invände jag: »Kan väl Gud själv rädda mig från denna plats?»
Som först flera år efteråt hoppet började tändas i mitt sinne, behärskade mig ock denna misströstan ofta; men i alla händelser gjorde de nämnda orden ett starkt intryck på mig, och jag begrundade dem ofta.
Det var nu sent på kvällen, och tobaken hade som sagt gjort mig så tung i huvudet, att jag kände mig böjd för att sova. Jag lät lampan brinna i grottan, i fall jag skulle behöva något under natten, och gick så till sängs. Men innan jag lade mig, gjorde jag något, som jag aldrig tillförne i hela mitt liv gjort: jag knäföll och bad till Gud, att han skulle rädda mig, då jag i nödens stund åkallade honom, och sålunda låta sitt löfte gå i uppfyllelse även på mig.
Efter denna bristfälliga och osammanhängande bön drack jag ur tobaksinfusionen, som var så stark och frän, att jag endast med svårighet kunde få ned den. Omedelbart därefter lade jag mig och kände snart, huru drycken våldsamt steg mig åt huvudet.
Emellertid föll jag i en djup sömn och vaknade icke förrän omkring klockan tre följande eftermiddag, enligt vad solens ställning tycktes utvisa. Numera är jag dock nästan övertygad om, att jag sov hela denna dag och den därpå följande natten, samt vaknade först vid tretiden på tredje dagens eftermiddag, ty eljes kan jag icke förklara, huru jag kunnat förlora en dag i min räkning, såsom jag några år efteråt upptäckte.
Med denna sak må emellertid förhålla sig huru som helst; säkert är att jag vid uppvaknandet kände mig utomordentligt vederkvickt och var livlig och munter till sinnes. Mina krafter voro större än föregående dag och magen var i ordning, ty jag hade god aptit. Korteligen — denna dag, den 29 juni, hade jag ingen känning av sjukdomen.
Den 30 juni var jag även fullkomligt frisk. Jag gick ut med bössan men vågade mig icke så långt bort. Tvänne sjöfåglar, som liknade prutgäss, blevo mitt byte. Jag medtog dem hem men var icke hågad tillreda dem. I ställtt förtärde jag ytterligare några sköldpaddägg, som jag fann mycket smakliga.
På aftonen intog jag en dosis medicin av samma slag som dagen förut, nämligen en tobaksinfusion med rom. Jag tog dock en mindre kvantitet
Robinson Crusoe. 7
