Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/102

Den här sidan har korrekturlästs

98

än förut och tuggade intet av bladen, ej häller inandades jag någon tobäksrök.

1 juli. Denna dag var jag icke så kry som jag hoppats, ty jag hade åter frossbrytningar, ehuru ganska lindriga.

2 juli. Jag använde åter tobaksmedicinen på alla tre sätten, men tog dubbelt så mycket av infusionen.

3 juli. Denna dag blev jag alldeles fri från sjukdomen, ehuru jag icke på flera veckor återvann min fulla styrka. Under konvalescensen återvände mina tankar ideligen till dessa Skriftens ord: »Jag skall rädda dig», och den skenbara omöjligheten av min räddning från denna ö vilade tung på mitt sinne.

Medan jag sålunda missmodigt överlämnade mig åt dessa sorgliga tankar, kom det plötsligt för mig, huruledes jag så mycket grubblade över räddningen ur min yttre belägenhet, att jag alldeles förbisåg den hjälp jag redan fått åtnjuta. Och därvid bragtes jag att gå till rätta med mig själv, i det att följande frågor med makt tvingade sig på mig: »Har jag icke underbarligen blivit räddad ur en svår sjukdom — ur den mest nödställda och fasansfulla belägenhet, vari jag gärna kunde råka? Har jag väl tillbörligt begrundat denna stora nåd? Har jag handlat som jag bort? Gud har räddat mig, men jag har icke prisat honom, och dock — kunde väl en större hjälp hava vederfarits mig?»

Dessa betraktelser rörde mig djupt, jag föll på knä och tackade Gud med hög röst för tillfrisknandet från min sjukdom.

4 juli. På morgonen slog jag upp bibeln och började andäktigt läsa i Nya testamentet, med allvarlig föresats att allt framgent fortfara därmed en stund varje morgon och afton. Dock skulle jag icke binda mig vid ett visst antal kapitel för varje gång utan fortsätta med läsningen, så länge jag kunde hålla tankarne samlade.

Länge hade jag icke läst på detta sätt, förrän mitt sinne intogs av den djupaste och allvarligaste ånger över mitt förflutna, syndfulla liv. Intrycket av den förfärliga drömmen återvände med förnyad styrka, och orden: »Då allt vad du hittills upplevat icke kunnat beveka dig till ånger» stodo med eldskrift för mitt inre. Jag ropade och bad till Gud om nåden att kunna rätt ångra mina synder, och genom en synnerlig försynens skickelse kom jag att just samma dag i bibeln läsa dessa ord: »Honom har Gud med sin högra hand upphöjt till en furste och frälsare för att giva Israel bättring och syndernas förlåtelse.»

Jag lade häftigt boken ifrån mig, och med hjärta och händer lyfta mot himmelen utbrast jag, gripen av hänförelse: »O Jesus, Davids son! Jesus, du upphöjde furste och frälsare, giv mig ånger och bättring!»

Detta var första gången i mitt liv jag i ordets egentliga bemärkelse