bedit, ty jag bad nu under livlig känsla av min syndfullhet, men på samma gång med ett fast, på Guds eget ord grundat hopp om bönhörelse.
Jag började nu närmare övertänka de ovan anförda orden: »Åkalla mig, och jag skall rädda dig», och jag fann nu en helt annan och djupare mening i dem än tillförne. Då hade jag fattat ordet räddning endast i meningen att bliva räddad ur den fångenskap, vari jag befann mig, ty fastän jag kunde röra mig fritt omkring på ön, var den likväl i ordets förfärligaste mening ett verkligt fängelse för mig.
Mitt förflutna liv ingav mig nu en sådan avsky, och mina synder syntes mig så blodröda, att min själ icke trängtade efter annat än befrielse från den syndabörda, som så djupt tryckte mig.
Vad betydde väl nu mitt ensamma liv? Jag grubblade icke vidare däröver; bad ej ens till Gud att bliva befriad därifrån. Allt, allt var av ingen vikt i jämförelse med detta enda: min stora syndfullhet.
Och här vill jag särskilt lägga var och en, som läser dessa ord, på hjärtat min egen dyrköpta erfarenhet, att så snart en människa kommer till rätt insikt om livet, skall hon finna frälsning från synden vara en mycket större välsignelse än frälsning från lidandet.
Låt mig nu återvända till min dagbok.
Min belägenhet, till det yttre lika beklagansvärd som någonsin, började nu i inre måtto kännas mycket drägligare. Genom att varje dag läsa i bibeln och bedja till Gud, riktades mina tankar småningom på högre ting, vilket förlänade mig en inre frid, som hittills varit mig fullkomligt främmande. Även min hälsa och mina krafter återvände, varför jag med liv och lust grep mig an med alla nödvändiga arbeten. Därjämte inrättade jag mitt dagliga liv så regelbundet som möjligt.
Från den 4 till den 14 juli var jag förnämligast upptagen av utflykter med bössan i hand. Dessa vandringar utsträckte jag dag för dag allt längre för att småningom vänja min av sjukdomen hårt medtagna kropp vid nya ansträngningar. Man kan i själva verket knappast tro, huru svag och nedsatt jag i kroppsligt hänseende blivit.
Den användning jag för min sjukdom gjort av tobaken var måhända alldeles ny, och kanske ingen någonsin blivit botad på dylikt sätt, varföre jag icke vill råda någon att experimentera med detta medel. Dessutom, ehuru det borttog febern, bidrog det dock till att försvaga mig, ty en tid bortåt led jag av nervsvaghet och krampryckningar.
Ävenså kom jag underfund med att det i synnerhet var ytterst skadligt för hälsan att vistas mycket ute under den rägniga årstiden, särskilt då rägnet åtföljdes av storm eller orkan. Som detta alltid var fallet med de rägn, som föllo under den torra årstiden, fann jag dessa vida farligare än dem, som föllo i september och oktober.
