100
Över tio månader hade jag nu vistats på denna olycksaliga ö, och varje möjlighet till befrielse därifrån syntes mig berövad. Jag var fullt och fast övertygad om, att aldrig tillförne någon mänsklig varelse satt sin fot därstädes.
Då jag nu i mitt eget tycke hade väl skyddat och befäst min boning, kände jag en livlig önskan att mera fullständigt utforska ön och lära känna, vilka nya för mig obekanta produkter den möjligen torde frambringa.
Den 15 juli började jag sålunda min upptäcktsfärd. Först vandrade jag uppför den lilla floden, där jag, såsom redan nämnts, förde mina flottar i land. Då jag gått vid pass tre kilometer, fann jag här gränsen för tidvattnets inträngande, varefter strömmen sammandrog sig till en liten bäck, som förde särdeles friskt och gott vatten. Som emellertid den torra årstiden nu var inne, höll bäcken på sina ställen helt obetydligt vatten, ja, t. o. m. så ringa, att knappast någon ström kunde förmärkas.
Längs stränderna av denna bäck såg jag många sköna, gräsbevuxna ängar, vilka under rägnperioden måste vara översvämmade. På högre mark, dit flodvattnet förmodligen aldrig kunde tränga, fann jag en myckenhet grönskande och frodiga tobaksstånd. Där funnos även åtskilliga andra örter, som för mig voro helt och hållet främmande både till utseende och egenskaper. Däremot letade jag förgäves efter maniokväxten, av vars rot indianerna överallt i denna zon baka sitt bröd, det s. k. kassavabrödet. Vidare såg jag stora aloeplantor och vilda sockerrör, vilka senare dock av brist på odling voro ofullkomligt utvecklade. Med dessa upptäckter lät jag mig tills vidare nöja och återvände hem under funderingar på, huru jag bäst skulle kunna utforska egenskaperna och nyttan av de växter jag lärde känna. Dessa tankar ledde dock till intet
