104
kunde ju kasta någon annan olycklig varelse på denna ö. Och ehuru det var mindre än sannolikt att någonsin en dylik händelse skulle inträffa, vore det dock att förvandla osannolikheten till omöjlighet, ifall jag instängde mig själv bland bärgen och skogarne i öns mitt. Därigenom skulle jag endast fastare tillbomma mitt fängelse och själv beröva mig varje utsikt till befrielse därifrån.
Jag fann således, att jag på inga villkor borde flytta från min nuvarande bostad. Dock var jag så betagen i den sköna dalen, att jag därstädes tillbragte en stor del av den tid, som återstod av juli månad, och ehuru jag beslutat att icke slå mig ned i dalen, byggde jag mig likväl där ett litet lusthus, som jag på några meters avstånd omgav med en stark inhägnad av dubbla pålrader, inuti fylld med ris och grenar. I detta lusthus, där jag kände mig lika säker som i min egentliga bostad, tillbrakte jag stundom två till tre nätter å rad. För att komma över inhägnaden använde jag även här en stege.
Nu sade jag mig själv med en viss belåtenhet, att jag ägde både ett hus vid sjön och ett lantställe. Arbetet på detta senare upptog min tid till början av augusti.
Länge hade jag icke fått njuta av min färdiga nybyggnad, förrän rägntiden inträdde och tvang mig att stanna hemma i min gamla bostad. Ehuru den nya likaledes bestod av ett väl övertäckt segeldukstält, hade jag dock icke där det omedelbara skyddet av ett bärg mot stormarne, ej heller en grotta att taga min tillflykt uti, då rägnen voro strida och ihållande.
Såsom jag nyss anmärkt, blev mitt lusthus färdigt i början av augusti, och jag började just glädja mig åt mina händers verk, då rägnen kommo.
Den 3 augusti nedtog jag de upphängda druvorna, som nu voro fullkomligt torkade och visade sig vara de förträffligaste russin. Det var hög tid att bärga dem, ty det strax efteråt inträffande rägnet skulle annars hava förstört dem, varigenom jag förlorat den bästa delen av mitt vinterförråd. De stora, präktiga klasarnes antal var nämligen över två hundra. Knappt hade jag hunnit nedtaga dem älla och föra dem välbehållna till min grotta, förrän det började rägna.
Från den 14 augusti rägnade det stadigt varje dag, ehuru mer eller mindre häftigt, ända till medlet av oktober. Stundom var rägnet så våldsamt och ihållande, att jag under flera dagar icke kunde lämna grottan.
Vid denna tidpunkt överraskades jag storligen av att finna min familj tillökad. Jag hade nämligen varit ganska ledsen över förlusten av en av mina kattor, vilken antingen sprungit sin väg ifrån mig eller kanhända dött, vilket senare jag fann troligast. Emellertid hörde jag intet av henne förrän hon, till min förvåning, i slutet av augusti återkom med trenne ungar. Detta föreföll mig så mycket besynnerligare, som jag visserligen
