Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/11

Den här sidan har korrekturlästs
7

artarne återtagit väldet och med hårda händer trängde de puritanska och folkliga elementen tillbaka.

Fadern hade bestämt Daniel för att bliva präst för en sekt och vid dess prästseminarium stannade han i fem år, men kände sig icke hågad för detta levnadskall.

Redan som yngling utgav han ett par politiska pamfletter, men då åtskillig fara var förbunden härmed, beslöt han att ägna sig åt ett lugnare värv och blev strumphandlare i Cornhill.

Men den unge köpmannen kunde icke låta bli att intressera sig mer än lämpligt var för politik och litteratur, han läste Vergilius och Horatius bakom disken i stället för handelsunderrättelserna, och han sprang på kaféerna för att resonera om politiska förhållanden. Så utsände han också en religiöspolitisk broschyr i en av tidens stridsfrågor.

Broschyrerna voro den tidens ledande präss, ty tidningarna voro endast nyhetspapper, som meddelade fakta och rykten, men den allmänna opinionen styrdes av tillfälligt utgivna småskrifter, och det var i dylika Defoe kom att utveckla sin huvudsakliga skriftställareverksamhet.

År 1692 måste den litteräre strumphandlaren göra konkurs, flydde till Bristol och underhandlade därifrån med sina borgenärer. Sedan det lyckats honom att förnöja dessa med ett ackord återvände han, utgav ett par politiska broschyrer och fick en liten anställning vid glasaccisen, som han bibehöll till 1699.

Dessutom drev han en tegelfabrik, som satte honom i stånd att — trots ackordet — betala sina kreditorer fullt ut.

Emellertid hade Wilhelm av Oranien blivit Englands konung och invigt ett nytt ädelt skede i Englands historia. Under denna tid lade Defoe grunden till sin litterära ryktbarhet. Det var den tid, då det s. k. spanska tronföljdskriget upprörde Europa. Konung Wilhelm ville möta faran för de protestantiska makterna av att en fransk prins blev konung i Spanien och därigenom de stora katolska makterna nära förbundna. Under det att många engelska politiker menade detta vara en sak, som icke vidkomnme England, och att konungen härvidlag mera såge sitt holländska fädernesland till godo, så trädde Defoe inom skrankorna för konungens politik och skrev bl. a. en dräpande satir på vers kallad »the trueborn Englishman», i vilken han rider rakt emot den nationella stormen. Han påvisade att det aristokratiska torypartiet, som slog allra starkast på den nationella skölden, minst hade rätt att anse sig som urnationella engelsmän, enär dess medlemmar nästan alla härstammade från invandrare, och att engelsmännen över huvud taget såsom ett blandningsfolk icke hade rätt att vara missbelåtna med sin konungs främmande härstamning. Denna satir blev spridd i 80,000 exemplar och gjorde