Den rägniga och den torra årstiden började nu synas mig regelbundna; och jag lärde av erfarenheten att indela dem så, att jag hädanefter kunde träffa alla nödiga anstalter för var och en av dem. Men dyrt måste jag betala alla mina rön, och det jag nu går att berätta var ett av de mest nedslående jag någonsin gjorde.
Jag har redan omtalat, att jag tog väl vara på den lilla skörd av korn och ris, vars uppspirande så mycket överraskat mig. Risaxen voro vid pass trettio och kornaxen omkring tjugo. Som rägnet upphört och solen för varje dag drog sig längre åt söder, trodde jag nu den rätta såningstiden vara inne. Därföre uppgrävde jag en liten jordlapp så gott sig göra lät med min spade, och sedan jag delat denna åker i tvenne delar, en för kornet och en för riset, sådde jag min säd.
Under det jag höll på härmed, föll det mig in, att jag icke borde utså allt på en gång, enär jag ju icke var säker på, att denna årstid verkligen vore lämplig för såning. Därföre utsådde jag endast ungefär två tredjedelar av säden, så att jag hade en handfull kvar av varje slag.
Det var min stora lycka, att jag så gjorde, ty icke ett korn av vad jag vid denna tid sådde kom upp. Under de torra månaderna som följde föll ingen gång något rägn, varföre säden i saknad av all fuktighet icke kunde gro. Först under följande rägnperiod såg jag den spira upp, som om den nyss blivit sådd.
Då sålunda mitt första utsäde gick förlorat till följd av torka, uppsökte jag en fuktigare jordlapp för nästa försök. Sedan jag i närheten av mitt lusthus funnit ett passande stycke jord, grävde jag upp det och utsådde resten av säden. Detta skedde i februari månad strax före vårdagjämningen.
Med denna sådd lyckades det mig bättre. De regniga månaderna mars och april vattnade tillräckligt min åker, så att säden växte kraftigt och
