110
gjorde jag mig nya. Särskilt lade jag mig vinn om förfärdigandet av ett slags starka, djupa och täta korgar, avsedda att begagnas i stället för säckar till att förvara säd uti, då mina skördar blevo större.
Sedan jag övervunnit de svårigheter, som voro förbundna med korgmakeriet, och offrat oändligt mycken tid därpå, började jag se mig om efter medel att tillfredsställa tvenne andra behov. Jag hade inga kärl för flytande varor med undantag av tvenne nästan fulla romkaggar, samt några glasflaskor — dels vanliga buteljer, dels fyrkantiga jaktflaskor. Ej heller hade jag någon gryta att koka uti, undantagandes en kittel, som jag räddat från fartyget. Den var dock alldeles för stor för mitt lilla hushåll.
Den andra sak jag åstundade var en tobakspipa, men i början var det mig omöjligt att göra en sådan. Slutligen hittade jag dock på råd att avhjälpa även denna brist.
Hela sommaren eller den torra årstiden hade jag använt till planteringen av den yttre pålraden kring min gamla bostad, och den därpå följande rägntiden åtgick till mina korgarbeten. Därpå fick jag en sysselsättning, som erfordrade mera tid än man skulle tro mig hava råd att åsidosätta.
Jag har förut omtalat min stora lust att bese hela ön, samt att jag redan gjort en utflykt uppför bäcken och vidare till det ställe, där jag uppförde mitt lusthus. I närheten av detta hade jag genom en öppning i skogen utsikt åt havet på öns andra sida. Jag fattade nu det beslutet att vandra tvärs över ön till motsatta stranden.
Därpå började jag genast rusta mig för denna utfärd. Jag medtog hunden, bössan, en yxa samt en större portion krut och kulor än vanligt. Efter att i min matsäck hava stoppat tvenne skorpor och en stor russinklase, begav jag mig på väg.
Sedan jag passerat den lilla dalen, där mitt lantställe låg, öppnade sig rakt framför mig i väster utsikt över havet. Som dagen var fullkomligt klar, kunde jag tydligt långt borta vid synranden urskilja land — huruvida en ö eller ett fastland, det var mig omöjligt att avgöra. Det reste sig mycket högt ur havet och utbredde sig från väster mot västsydväst. Efter vad jag förmodade, kunde avståndet från min ö icke vara mindre än sjuttiofem eller hundra kilometer.
Ännu var det mig alltjämt lika obekant, i vilken del av världen dessa trakter lågo. Emellertid var jag nästan övertygad om, att de måste tillhöra Amerika, och efter allt vad jag kunde sluta måste de ligga nära de spanska besittningarna. Kanske var landet där borta vid horisonten bebott av vildar, och i händelse jag blivit landdriven där, hade jag sålunda befunnit mig i en vida svårare belägenhet än nu. Jag underkastade mig därföre ödmjukt försynens skickelser, viss om, att den styrde allt till det
