Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/115

Den här sidan har korrekturlästs
111

bästa. På detta sätt lugnade jag mitt sinne cch plågade mig icke med fruktlösa önskningar att komma till detta land.

Sedan jag ytterligare tagit saken i övervägande, kom jag på den tanken, att om det av mig sedda landet tillhörde spanska kolonierna, skulle säkerligen förr eller senare något fartyg passera min ö. Var detta däremot icke händelsen, måste landet vara beläget mellan det spanska området och Brasilien — en kust, befolkad av de grymmaste vildar och kannibaler, vilka alltid slakta och uppäta de människor, som råka i deras våld.

»Jag slog den till marken med en torr gren.»

Försjunken i dessa betraktelser, rörde jag mig helt långsamt framåt. Den del av ön, där jag nu befann mig, var mycket behagligare än min boningsort. De grönskande fälten prunkade i den skönaste blomsterskrud, och i lundarna växte de ståtligaste träd. Jag såg otaliga papegojor och önskade mig en sådan för att tämja den och lära den tala. Efter något besvär lyckades det mig verkligen att fånga en papegojunge, den jag slog till marken med en torr gren. Jag upptog fågeln och förde den hem, men först sedan några år förflutit, lyckades jag lära den tala. Papegojan ropade mig då helt familjärt vid namn, såsom jag lärt henne. Men denna omständighet, ehuru i och för sig av föga betydenhet, skall längre fram på sitt ställe närmare omtalas, emedan den gav upphov till en händelse, som läsa en säkerligen skall finna roande.

Jag kände mig på det högsta belåten med denna utflykt. I dalsänkningarna hade jag varseblivit rävar samt ett annat slags djur, som jag trodde vara harar. De voro helt olika alla andra djur jag sett, och ehuru jag sköt flera av dem, kunde jag icke förmå mig att förtära deras kött. Därav var jag icke heller i behov, ty jag hade god tillgång på färskt och därtill sådant som var läckert, nämligen getter, duvor och sköldpaddor.