gefär fem eller sex kilometer, befann jag mig i en stor dal, som omgavs av höga, skogbevuxna berg, de där åt alla håll stängde utsikten, så att jag endast av solens ställning något så när kunde döma om den riktning jag borde taga.
Till råga på olyckan uppstod under min vistelse i denna dal en tät dimma, genom vilken jag omöjligen kunde skönja solen. Under en mycket dyster sinnesstämning irrade jag fram och tillbaka i dalen, men dimman lättade icke utan höll tvärtom i sig under flera dagars tid. Slutligen måste jag söka vägen tillbaka till kusten och taga reda på min märkespunkt, varifrån jag sålunda anträdde hemfärden samma väg jag kommit. Utan vidare svårigheter anlände jag hem, men värmen var tryckande, så att bössan, yxan och andra saker jag hade att bära föreföllo mig odrägligt tunga.
Under vägen stötte hunden på en killing, den han kastade sig över, varför jag skyndade till och räddade det skrämda djuret ur hundens gap. Jag hade stor lust att taga det med mig hem, ty jag hade ofta funderat på och glatt mig åt utsikten att möjligen kunna uppföda några killingar, för att sålunda erhålla en hjord av tama getter, vilka skulle förse mig med föda, sedan ammunitionen en gång tagit slut.
Av kabelgarn, som jag ständigt bar på mig, förfärdigade jag nu ett streck och ett halsband åt det lilla djuret, och ledde det så, ehuru icke alldeles utan svårighet, till mitt lantställe, varest jag inneslöt och tills vidare kvarlämnade det. Jag var nämligen mycket otålig att få återse mitt hem, varifrån jag nu varit borta över en månad.
Det är mig omöjligt att ens närmelsevis giva ett uttryck åt den livliga känsla av tillfredsställelse, som intog mig, då jag åter satte foten i min gamla, ändå så kära hydda och ånyo fick lägga mig ned att vila i min hängmatta. All den stund jag under det månadslånga strövtåget saknat varje bestämd viloplats, vilket förefallit mig högst oangenämt, fann jag mig nu dubbelt nöjd med mitt eget lilla hus, såsom jag inom mig benämnde
Robinson Crusoe. 8
