114
det, och tyckte det vara en den skönaste fristad. Ja, jag kände mig så belåten med att åter vara hemma och fann allt så hemtrevligt omkring mig, att jag fattade det beslutet, att aldrig mer stanna så länge borta från min boning, i fall det nu vore min lott att tillbringa hela mitt återstående liv på denna ö.
Under en hel veckas tid vilade jag nu ut i skötet av mitt hem, ty jag behövde hämta mig efter den i flera avseenden ansträngande resan. Denna rekreationstid använde jag huvudsakligen till det maktpåliggande arbetet att göra en bur åt min papegoja, vilken nu började bliva fullkomligt hemtam och kommit på mycket förtrolig fot med mig.
Nu kom jag äntligen att tänka på den stackars instängda killingen, som jag så när glömt bort, och beslöt att gå efter honom eller åtminstone giva honom litet föda. Följaktligen begav jag mig i väg till lantstället, där han var instängd, och fann det arma djuret nästan halvdött av svält. Sedan jag skurit några lövruskor av lämpliga träd och buskar, gav jag dem åt killingen, och då han ätit sig väl mätt, gjorde jag i ordning halsbandet och strecket såsom förut i avsikt att leda honom hem till min gamla bostad. Det lilla djuret hade dock blivit så tamt genom den svältkur det genomgått, att jag alldeles icke behövt binda det, ty det följde efter mig som en hund. Det lyckades mig förträffligt att uppföda denna killing, och han blev sedermera så tam och mig så tillgiven, att jag i själva verket räknade honom som en kär medlem av min familj och icke för något pris velat skilja honom från mig.
Rägnperioden kring höstdagjämningen hade åter inträtt, och liksom föregående år helighöll jag även nu den 30 september — årsdagen av min landdrivning till denna ö. Således hade jag nu vistats här hela två år och ägde den dag som var icke större förhoppning att bliva befriad härifrån än vad jag första dagen hade.
Jag tillbragte min dag under ödmjuka och tacksamma betraktelser över de många nådesbevisningar, som den Högste låtit mig i min så ensamma ställning vederfaras. Huru oändligt mycket svårare skulle icke min belägenhet, dem förutan, hava varit! Av fullaste hjärta hembar jag min tack till Gud, emedan han öppnat mina ögon och låtit mig komma till insikt om möjligheten, att i denna ensliga ställning njuta en större lycka, än vad jag i världsvimlet, mitt ibland alla dess nöjen och förströelser kunnat. I honom och i hans heliga ord fann jag den fullaste ersättning för den tomhet, som mitt ensamma liv innebar, och bristen på mänskligt umgänge utfylldes genom hans heliga närvaro och genom inflytelsen av hans frälsande nåd på min själ. Den lyckliga känslan härav upprätthöll mitt mod och gav mig den frid, som världen icke giva kan; den kom mig att med barnslig tillförsikt förtrösta uppå en kärleksfull försyn, som även i detta
