124
form var långt ifrån mönstergill, vilket ju häller icke är att undra på, alldenstund mitt handlag icke var stort mera utbildat än ett barns, som bakar sina lerkakor.
Aldrig har väl någon man så fröjdats över en jämförelsevis obetydlig sak, som vad jag gjorde över mina krukor, då jag fann, att de kunde uthärda elden. Jag hade knappt tålamod att avvakta deras avsvalnande, innan jag ånyo satte dem över elden, denna gång med litet vatten för att däri koka ett stycke getkött. Kokningen lyckades över förväntan, och soppan smakade mig förträffligt, ehuru det fattades mig åtskilliga ingredienser, vilkas tillsats skulle gjort den ännu delikatare.
Vad jag nu närmast i ordningen behövde, var en stor stenmortel för sönderkrossningen av min säd, ty någonting så fulländat som en kvarn kunde jag icke gärna hoppas åstadkomma utan annan hjälp än mina båda händer. Huru jag skulle bära mig åt med avhjälpandet av detta behov, vållade mig mycket huvudbry, ty jag var lika oförfaren i stenhuggareyrket som i vilket annat yrke som helst; dessutom led jag total brist på alla för ändamålet nödiga verktyg.
Förgäves offrade jag till en början mången god dag för att söka reda på en sten, som icke blott vore tillräckligt stor utan även i andra avseenden lämplig för att därav göra en mortel — jag kunde icke finna någon. Visserligen hade jag den fasta klippan att tillgå; men huru få ett block ur denna? Dessutom var den stenart, varav öns klippor bestodo, icke tillräckligt hård utan så sandig och spröd, att den icke kunnat uthärda stötarne av en tung pistill, varförutom den i en dylik mortel krossade säden skulle blivit uppblandad med sand.
Efter att sålunda utan resultat hava spillt mycken tid på sökandet efter en passande sten, övergav jag denna plan och beslöt i stället att utse ett stort block av något hårt trädslag, vilket var mycket lättare att finna. Sedan jag skaffat mig ett dylikt block, så stort, att jag endast med möda kunde rulla det hem, avrundade jag det på yttre sidan med min yxa, varefter jag, tack vare eldens hjälp och ett oerhört arbete lyckades urhålka det ungefär på samma sätt som indianerna i Brasilien urhålka sina kanoter.
Därpå gjorde jag en stor och tung pistill eller mortelstöt, vartill jag fick lämpligt material av de så kallade järnträdet. Äntligen hade jag således min mortel färdig, och jag beslöt att vid nästa skörd använda den till att mala eller rättare pulverisera en del av min säd för att därav göra bröd.
Min nästa svårighet bestod uti att göra ett såll eller en mjölsikt till frånskiljande av sådorna, ty utan en sådan såg jag ingen möjlighet att få ätbart bröd. Denna brist försatte mig i största bryderi, ty jag hade intet som kunde tjäna som siktduk. Under flera månader grubblade jag förgäves över någon utväg att reda mig ur klämman. Av mitt linne återstod endast trasor,
