så att där var ingen hjälp att vänta. Visserligen hade jag gethår men förstod icke konsten att väva eller spinna det, och om jag även förstått mig därpå, fattades mig de erforderliga redskapen.
Slutligen erinrade jag mig att bland de kläder, jag bärgat från fartyget, även funnos några halsdukar av kalikå eller nättelduk. Dessa voro nu min sista resurs; jag sönderskar dem och gjorde av bitarne trenne små siktar, som blevo ganska användbara. På detta sätt var jag hjälpt för några år bortåt, och huru jag sedan redde mig, skall på sitt ställe omtalas.
Nu återstod endast att träffa anstalter för själva bakningen. Först och främst fattades mig jäst, men alldenstund ingen möjlighet fanns att tillgodose detta behov, funderade jag icke längre däröver. En bakugn var däremot så mycket nödvändigare, och länge grubblade jag på lösningen av det problem, som anskaffandet av en dylik innebar. Slutligen fann jag på råd även i detta brydsamma fall och löste problemet på följande sätt.
Av lera förfärdigade jag mig några ganska vida, men icke särdeles djupa kärl, d. v. s. omkring sextio centimeter i genomskärning och icke över tjugutvå centimeter djupa. Dessa kärl brände jag på samma sätt som de förra och förvarade dem för kommande behov. Då jag ämnade baka uppgjorde jag en stor eld på min spis, vilken jag förfärdigad av tegelstenar av egen tillverkning. Ehuru dessa stenar voro fyrkantiga, kan jag dock icke påstå att deras form var särdeles regelbunden.
Då elden nedbrunnit, utbredde jag de glödande kolen jämnt över hela spiseln, där de fingo kvarligga tills den var fullständigt genomhettad. Därefter sopade jag skyndsamt bort kol och aska och ditsatte i stället brödkakorna, över vilka jag nu välvde de omnämnda lerbunkarne. Sedan dessa blivit inbäddade i den heta askmörjan, gräddades brödet lika fullständigt som i den bästa bakugn i världen. Ja, jag blev till på köpet inom kort en ganska skicklig bagare, som förstod konsten att tillreda så väl rispuddingar som ock baka flere slags korn- och riskakor.
Ingen av mina läsare torde förundra sig över, att alla dessa olika, här ovan beskrivna göromål, upptogo största delen av tredje året under min vistelse på denna ö. Dessutom vill jag fästa läsarens uppmärksamhet därpå, att jag under samma tid hade mitt åkerbruk att sköta och måste inhösta min nya skörd. Ty då tiden var inne, avmejade jag och hemförde min säd så gott sig göra lät. Axen förvarade jag i de stora korgarne, tills jag blev i tillfälle att gnugga ur dem, ty jag hade ingen loge att tröska på, ej heller några redskap för tröskning.
Som nu mitt sädesförråd var i stark ökning, behövde jag sannerligen bygga mig större lador. Utrymme fattades mig för inbergandet av säden, ty den sistnämnda skörden gav mig icke mindre än vid pass sju och en halv hektoliter korn och lika mycket eller ännu mera ris.
