Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs
127

samma ställe som förut, men hade av vind och vågor blivit omvälvd mot en hög sandbank, dit vattnet icke nådde. Om jag haft hjälp att tillgå, skulle jag vänt båten på kölen och skjutit honom ut i vattnet, ty den var ännu i gott stånd, och säkerligen hade jag med densamma lätt nog kunnat återvända till Brasilien. Nu däremot borde jag hava insett, att jag ensam icke vore i stånd att vända båten och få den i vattnet; lika väl kunde jag hava försökt att förflytta ön. Icke desto mindre begav jag mig till skogs, där jag högg hävstänger och rullar i avsikt att med dem vända och förflytta båten; ty jag föreställde mig, att blott jag finge båten omvänd, det lätt skulle gå för sig att reparera den obetydliga skada han lidit, varefter han åter vore fullt sjöduglig och tjänlig för mina avsikter.

Efter att under en tid av mellan tre och fyra veckor icke hava sparat någon möda på detta i sanning fruktlösa arbete, insåg jag slutligen orimligheten av ett företag, som krävde större kraft än vad jag förfogade över. Dock gjorde jag ännu ett försök, i det jag grävde bort sanden för att underminera båten och sålunda få den att välta om.

Detta lyckades mig verkligen till en del, men åter såg jag mig ur stånd att ens rubba den väldiga kolossen, vadan dess förflyttande till havet helt enkelt var och förblev en omöjlig sak för mig.

Ehuru således tvingad att uppgiva mina förhoppningar på denna båt, kunde jag likväl icke förmå mig att avstå från min livliga åstundan att begiva mig till fastlandet; den tvärtom ökades i samma mån som dess uppfyllande syntes mera omöjligt.

Härav bragtes jag slutligen på den tanken att själv göra mig en kanot eller en pirog av samma slag som infödingarne i detta luftstreck utan hjälp av några verktyg pläga förfärdiga, nämligen av en stor trädstam. Detta syntes mig icke blott möjligt utan lätt, och jag gladdes utomordentligt vid tanken på min blivande båt och huru mycket större hjälpkällor för dess förfärdigande jag hade att tillgå än negrerna eller indianerna. Dock betänkte jag alldeles icke, att dessa vildar i ett avseende hade ett betydligt företräde framför mig, i det de nämligen voro många nog att konna bringa den färdiggjorda båten i vattnet. Härvid uppstode för mig en vida större svårighet än vad bristen på verktyg kunde vara för dem. Ty vartill gagnade väl allt mitt arbete — att i skogen utse och med stor möda nedhugga ett väldigt träd, därefter avkvista, urhålka och giva det skapnaden av en båt — om jag därefter nödgades låta den ligga kvar på samma ställe, emedan jag ensam vore oförmögen att få den ut i vattnet?

Väl ligger det nära till hands för läsaren att antaga, att om jag under mitt arbete på kanoten haft den minsta förnuftiga beräkning av de resurser, över vilka jag förfogade, jag först och främst bort överväga, huru jag skulle få båten i sjön: men mina tankar voro så uteslutande riktade på den efterläng-