och bönor samt en flaska bläck. Nu lågo mynten utan minsta nytta eller välsignelse i en låda i grottan, där de till följd av den under rägnperioderna rådande fuktiga luften överdrogos med mögel. Hade jag haft lådan full av diamanter, skulle förhållandet varit enahanda; de skulle saknat allt värde för mig, emedan de varit till intet gagn.
Äntligen hade jag nu kommit därhän att kunna känna mig vida mera tillfredsställd med mitt liv och min ställning, än vad i början varit fallet. Till så väl kropp som själ sträckte sig de välgörande inflytelserna av denna spänstiga och förnöjsamma sinnesförfattning. Ofta då jag satte mig till bords, prisade jag med översvallande tacksamhet den gudomliga försynen, vilken sålunda dukat mitt bord i ödemarken. Mer och mer lärde jag mig se bort från den mörka och dystra sidan i min tillvaro och vända blicken mot den ljusa och trösterika; att hellre taga de förmåner jag åtnjöt i betraktande, än grubbla över vad som fattades mig. Detta förfaringssätt medförde ofta en så rik inre tillfredsställelse, att jag saknar ord att beskriva den, men jag har velat omnämna saken såsom ett giv akt för dessa oförnöjsamma människor, vilka icke med tacksamt och glättigt sinne kunna njuta av vad Gud förlänat dem, emedan de ständigt fika efter mera. All dylik missbelåtenhet syntes mig härleda sig från bristande tacksamhet över vad som blivit oss beskärt.
Det var även en annan betraktelse, som lände mig till stor nytta, liksom den ock tvivelsutan torde gagna var och en, vilken råkar i samma olycka som jag. Genom att jämföra min nuvarande belägenhet med den jag till en början motsåg och fruktade, fann jag nämligen, huruledes försynen underbarligen styrt allt till en vida bättre utgång än jag vågat hoppas. Månne icke det var en särskild försynens skickelse, att det förolyckade fartyget drevs så nära stranden, att jag icke blott kunde komma ombord på detsamma utan även blev iståndsatt att föra därifrån en mängd för mitt livsuppehälle och min trevnad oundgängligen nödvändiga saker? Därförutan skulle jag varit i fullkomlig saknad av verktyg för mitt arbete, vapen för mitt försvar och ammunition för att skaffa mig livsmedel.
Hela timmar, ja, jag må säga dagar, tillbragte jag med att i livliga färger för mig själv utmåla den fasansfulla belägenhet, vari jag skulle funnit mig försatt, om jag ej varit i tillfälle att rädda någonting från fartyget. Jag hade då icke kunnat skaffa mig något till föda utom fisk och sköldpaddor, men all den stund en lång tid förflöt innan jag fann sådana, hade jag under mellantiden antagligen måst svälta ihjäl eller leva som en sannskyldig vilde. Om jag genom list lyckats fånga en get eller en fågel, hade jag icke kunnat avdraga skinnet eller öppna och rensa mitt byte, utan nödgats likt ett vilddjur sönderslita det med tänder och naglar.
Vid dylika betraktelser erfor jag en så djup rörelse över försynens stora godhet mot mig, ovärdige, att jag innerligen tackade Gud för min närvarande