132
ställning med alla dessa vedermödor och missöden. Även denna del av min erfarenhet må allvarligt begrundas av dem, vilka i motgångens dagar äro blott allt för benägna att utbrista: Vem kan väl ha det svårare än jag? Må de blott besinna, huru mycket sämre många andra människor hava det, och huru som de själva kunnat träffas av en vida större olycka!
Något som ytterligare bidrog att skänka mig hopp och tröst, var jämförelsen mellan min närvarande ställning och den jag med allt skäl gjort mig förtjänt av såsom ett straff för mitt syndfulla liv. Fastän mina föräldrar bibringat mig goda lärdomar och allt ifrån min tidigaste barndom uppfostrat mig i tukt och Herrans förmaning, hade jag vid mogen ålder föraktat deras anvisningar och slutligen kommit därhän att förgäta, ja, trotsa Gud. Men ack, tidigt kastad ut i sjömanslivet, vilket i vanliga fall, trots dess många fasor, är totalt blottat på gudsfruktan, förlorade jag $nart min barndoms tro genom umgänget med lättsinniga och samvetslösa kamrater, vilka hånfullt belogo mina religiösa betänkligheter. Vanan att förtroligt umgås med faran och ständigt se döden i ögonen förhärdade även mitt sinne, varförutom jag saknade varje tillfälle att komma i beröring med människor, vilkas umgänge kunnat verka förädlande på mig.
Vid denna tid var jag så blottad på varje god känsla och bekymrade mig så föga om mitt tillstånd eller vad det slutligen skulle bliva av mig, att det icke ens föll mig in att tacka Gud för räddningen ur de betydande faror, för vilka jag så ofta varit utsatt. Så till sinnes erfor jag ingen känsla av tacksamhet i mitt hjärta, vare sig då jag efter flykten från Saleh så lyckligt räddades av den portugisiske skeppskaptenen, ej heller sedermera i Brasilien, där det i alla avseenden gick mig så väl i händer. I det svåraste trångmål kände jag lika litet något behov att åkalla den Högste, och Guds namn gick aldrig över mina läppar utom vid missbruk och hädelser.
Jag har allaredan omtalat, att jag under månader pinades av de förfärligaste samvetskval över mitt förflutna, ogudaktiga liv. Då jag sedermera insåg och besinnade huru rikligen försynen dragit försorg om mig på denna öde ö, och huru nådefullt Gud handlat emot mig, i det han icke allenast straffat mig långt mindre än jag förtjänat, utan även tillgodosett alla mina behov, intogs jag av ett fast hopp, att mina böner och min ånger funnit nåd för den Allsmäktige, och att han allt fortfarande skulle hålla sin välsignande hand över mig.
Dessa betraktelser ledde mig icke blott till att med undergivenhet foga mig i min ställning, så länge det vore Guds vilja, att jag här förbleve, utan även till en uppriktig tacksamhet för min nuvarande belägenhet — så mycket bättre än jag i förstone hoppats och så mycket lindrigare än den, som rättvisligen bort drabba mig för alla mina synder. Jag fann, att jag i själva verket icke hade den minsta rätt att klaga; tvärtom vore det min plikt att dagli-
