gen prisa Gud för det han så underbarligen uppehöll mig på denna plats. Kunde icke jag med fog säga, att jag erhöll mitt dagliga bröd liksom genom ett under? Svårligen funnes någon annan trakt i den obebodda delen av världen, där jag kunnat komma i åtnjutande av samma förmåner som här. Jag behövde icke frukta för vilda djur; här funnos varken tigrar eller lejon, ej heller giftiga ormar; och — det bästa av allt! — inga grymma vildar hotade mig här till liv eller lem. Kortligen, om mitt liv å ena sidan var dystert och sorgligt nog, så var det å andra välsignat av en synnerlig Guds nåd, och allt vad jag behövde för att känna mig fullt tillfredsställd, var att dagligen hålla känslan av denna Guds godhet mot och omsorg för mig varm och levande i mitt hjärta. Allt efter som detta lyckades mig, försvann min dystra sinnesstämning och jag började se framtiden an med hopp.
Jag hade nu vistats så länge på ön, att många av de saker jag bärgat från fartyget antingen voro nära slut eller fullkomligt förbrukade. Sålunda har jag redan nämnt, att endast helt litet återstod av mitt bläck. För att få det att räcka så länge som möjligt, utspädde jag det titt och ofta med vatten, varigenom skriften till slut blev så matt, att den blott med svårighet kunde läsas. Så länge bläcket varade, upptecknade jag emellertid alla märkligare händelser. Vid en återblick på förflutna tider fann jag, att ett egendomligt sammanträffande ägde rum med avseende på dagarne för de viktigare tilldragelserna i mitt liv. Hade jag varit böjd för vidskepelse, kunde jag sannerligen härav föranletts att tro på ett oundvikligt öde och med ett visst berättigande hava betecknat nämnda dagar såsom förutbestämda lycko- och olycksdagar.
Så t. ex. fann jag, att den dag, då den moriske sjöröfvaren tillfångatog mig och förde mig som slav till Saleh, inföll på årsdagen av min flykt från föräldrahemmet. Vidare inträffade min flykt från Saleh på årsdagen av min räddning från det förolyckade fartyget å Yarmouths redd, och slutligen kastades jag på denna ö den 30 september och räddades således underbarligen från döden på själva min födelsedag, tjugosex år efter det jag första gången skådade dagens ljus. Följaktligen begynte mitt syndiga liv i världen på samma dag som åratal efteråt mitt ensliga eremitliv.
Näst i ordningen efter bläcket tröt mitt bröd, nämligen de skorpor jag räddat från fartyget. Fastän jag till det yttersta hushållat med dem, så att jag under mer än ett års tid blott förtärde en enda skorpa om dagen, var jag dock i fullkomlig saknad av bröd under ett helt år, eller till dess jag inbergat så stor skörd av min säd, att jag vågade använda den till brödföda. Jag hade i sanning största skäl att vara tacksam för den lyckliga utgång av mina brödbekymmer, enär, såsom jag flera gånger anmärkt, det sätt, varpå jag erhöll säd, så mycket som möjligt närmade sig det underbara.
Därnäst började mina kläder bli utslitna. Under en lång tid hade jag intet annat linne än en del randiga skjortor, vid pass tre dussin, dem jag funnit i
