10
grave i Canterbury.» Defoe lyckades göra spökhistorien mycket sannolik. Och vad sade då anden till mrs Bargrave? Boken innehåller ett långt samtal mellan de tvenne väninnorna, som helt igenom är hållet i trevlig kaffesnacksstil, och under detta samtal yppar den nyss avlidna för sin väninna, att av alla skrifter, som behandlade döden och livet efter detta, vore Drelincourts den enda som dugde något till. Defoes skrift gick ganska bra åt och i dess släptåg följde den gamla förlegade Drelincourtska boken.
Ett bevis på Defoes dubbelhet som journalist må ock anföras. Han utgav en skrift till förmån för den hannoveranska tronföljden — alltså som det tycktes i whigarnes intresse — men med vilken han just avsåg att skada whigpartiet, ty han framhöll däri, att ministern Harley, hans beskyddare (som spelade på båda strängarna) vore anhängare av denna tronföljd och att de, som påstodo att denne ginge den katolske pretendenten Stuarts ärenden, själva voro förstuckne papister och fiender till Storbritannien. Nu var det just whigarne, som angripit Harley för opålitlighet och det var alltså mot dem Defoes skrift i grunden var riktad. För denna och andra politiska broschyrer ådömde en whigdomstol Defoe fängelsestraff, men han undgick fängelset genom drottningens benådning.
Den vanliga uppgiften är att den 53-årige mannen efter denna motgång och efter Harleys avgång drog sig tillbaka från all journalistisk verksamhet. I en då utgiven skrift »Vädjan till ära och rättvisa» avsvär han nämligen allt vidare sysslande med politik och skriver: »Jag har levat för länge och sett för mycket av världen för att vänta mig något av dess ärlighet. — — — Jag har lärt känna både världens glans och skräck, jag har stigit från en fängelsehåla upp i ett konungakabinett; jag har förlorat min förmögenhet och mitt goda namn för att rädda min ära och mina grundsatser, och jag ångrar det icke. Nu lever jag fattig och föraktad, men jag föraktar detta förakt. Glädje och frid uppfylla mitt hjärta.»
En engelsk forskare, Lee, har emellertid uppvisat att Defoe så långt ifrån drog sig från publiciteten, att han tvärtom deltog däri fullt så ivrigt som någonsin. Men han skiftade hamn. Whigarne, komna till väldet, funno skäl att begagna hans hjälp. Det skedde på det sätt, att han fortfarande skulle anses som tory men »under förklädnad och skyddande likhet» såsom regeringens motståndare uppträda i regeringens intresse. En egenhändig skrivelse från honom bevisar, att han var whigarnes bundsförvant i torvlägret, utan att ägaren av den tidning han redigerade hade någon aning om hans dubbelhet. Man må emellertid vid bedömandet av Defoes politiska tvetydenhet taga tidsförhållandena i betraktande. Dessa kunna i någon mån förklara om än icke ursäkta hans uppträdande. Aldrig, yttrar en engelsk författare, har den politiska moralen stått så lågt i England, som då var fallet.
År 1719 var det äntligen, som den gamle partigängaren utgav den bok,
