138
jag anlände till dess östra sida, fann jag där ett stort klipprev som sköt ut i havet vid pass tio kilometer. En del av revet gick över, en annan under vattnet, och där bortom vidtog en sandbank, som låg torr under en sträcka av ytterligare tre kilometer, vadan jag nödgades gå långt ut till havs för att dubblera udden.
När jag först varsnade detta hinder, var jag nära att uppgiva hela det vågsamma företaget och återvända hem, ty jag visste ju icke, hur långt jag skulle behöva segla ut till havs, och framför allt undrade jag, om det därefter skulle lyckas mig att komma tillbaka med min lilla farkost. Till en början fällde jag ankaret, vilket utgjorde ett stycke av en änterdragg, som jag funnit ombord å fartyget.
Därpå fattade jag bössan och gick i land, där jag besteg ett bärg, varifrån jag hoppades kunna överblicka revet. Sedan jag tydligen urskilt det i hela dess utsträckning, var mitt beslut fattat: jag äventyrade en kringsegling av udden.
Från samma bärg iakttog jag även en stark, ja, våldsam ström, vilken löpte i östlig rikting nära förbi udden. Min uppmärksamhet togs så mycket mera i anspråk av densamma, som den synes mig vara ganska farlig, ty om min båt droges in i den, skulle jag med all säkerhet oemotståndligt föras ut till havs och troligen icke kunna taga mig tillbaka till ön. Och sannerligen är jag icke övertygad om, att utgången verkligen blivit sådan, om jag givit mig av utan att först gå upp på bärget. Ty samma ström drog även fram på andra sidan av ön, fastän här på längre avstånd från densamma, och nära stranden såg jag en stark virvelström, vadan för mig icke återstod något annat än att välja mellan den första strömmen och virveln.
Emellertid kvarstannade jag här tvänne dagar, emedan en frisk ostsydost blåste, och som denna vind låg rakt emot strömmens riktning, uppstod en häftig bränning vid udden. Det hade således icke varit rådligt för mig att giva mig ut i min lilla båt, ty hade jag gått nära stranden, skulle bränningen satt mig i fara, och längre ut hotade den lika farliga strömmen.
På tredje dagens morgon fann jag, att vinden mojnat under natten, och som havet nu var jämförelsevis lugnt, dristade jag mig åstad. Men må mitt rön tjäna till varning för alla dumdristiga och oförfarna sjömän, ty jag hade icke väl anlänt till udden, där jag knappast befann mig på en båtlängds avstånd från stranden, förrän jag på en gång var ute i djupt vatten och drogs in i en ström, vars häftighet påminde mig om vattenflödet i en sluss. Den bortförde min båt med en sådan våldsamhet, att alla mina ansträngningar att komma ur strömmen tjänade till intet. Tvärtom avlägsnades jag mer och mer från den omnämnda virveln, som var till vänster om mig. Ingen vind blåste till min hjälp, och allt mitt arbete med årorna var gagnlöst.
Nu började jag anse mig förlorad, ty alldenstund en ström löpte på var-
