dera sidan om ön, visste jag att båda efter några kilometers skilda banor ånyo skulle sammanflyta, och då jag väl hunnit dit — farväl allt hopp om räddning! Jag såg ingen möjlighet till undflykt; min enda utsikt var att omkomma — icke i vågorna, ty havet var ganska lugnt, utan av svält. Jag hade visserligen på stranden funnit en sköldpadda, som var så stor jag förmådde lyfta, och medtagit den i båten; en stor lerkruka full av dricksvatten, hade jag ock med mig; men vad försloge väl detta, i händelse jag fördes ut på den omätliga oceanen, där jag med all säkerhet icke skulle finna land på flere tusen kilometers omkrets?
Nu fann jag, huru lätt den till utseendet svåraste belägenhet, vari en mänsklig varelse råkat, kan övergå i en ännu svårare. I min nöd blickade jag nu tillbaka på min öde, obebodda ö såsom ett verkligt paradis, och min högsta önskan var att få återvända dit. Gripen av denna häftiga längtan, sträckte jag mina händer mot ön och utropade: Du kära ödemark, så skall jag då aldrig mera återse dig! O, jag arme, vad skall det väl bliva av mig?
Därefter gjorde jag mig bittra förebråelser för min otacksamhet, då jag knotat över min ensamma ställning på denna ö: nu hade jag i sanning velat giva allt för att åter bliva landdriven där! Men så är det tyvärr med oss människor: vi förstå icke att tillbörligt uppskatta det goda i vår ställning, förrän vi bringas ansikte mot ansikte med en svårare; ej heller värdera vi rätt de förmåner vi åtnjuta, förrän de berövas oss.
Jag saknar ord att skildra den gränslösa förfäran, som intog mig, då jag nu fördes ut på den oändliga oceanen allt längre och längre bort från min — såsom jag i denna stund kände det — så innerligt älskade ö. I ett till förtvivlan gränsande tillstånd bortrycktes jag sålunda närmare tio kilometer från ön, och för varje ögonblick blev mitt hopp att någonsin återse den allt svagare. Icke desto mindre gjorde jag de våldsammaste ansträngningar för att hålla båten vid strömmens norra sida, som vette mot virveln. Härmed arbetade jag tills mina krafter voro nära uttömda.
Vid middagstiden då solen stod på sin höjdpunkt, tyckte jag mig förnimma en svag vind, som blåste upp från sydsydost och låg mig följaktligen nästan rakt i ansiktet. Detta gav mig nytt mod, vilket ökades i samma mån som vinden efter en halvtimmas förlopp växte till en frisk bris. Vid detta tillfälle befann jag mig på ett hemskt avstånd från ön, och om vädret blivit aldrig så litet mulet eller dimmigt, hade min undergång varit given, ty jag ägde ingen kompass ombord och skulle omöjligen hittat tillbaka till min ö, sedan jag väl en gång förlorat den ur sikte. Men luften förblev dess bättre klar.
Jag reste nu åter upp masten och vecklade ut seglet, varefter jag så mycket sig göra lät styrde i nordlig riktning för att sålunda komma ut ur strömmen.
Just som jag kommit mig i ordning med denna manöver och tillryggalagt
