140
några båtlängder i den nya kursen, fann jag av vattnets större klarhet, att någon förändring i strömmen var nära förestående. Ty där strömmens lopp var starkast, var dess vatten mycket grumligt. Det visade sig nu även att den avtagit i häftighet, och strax därpå varsnade jag i öster på omkring 800 meters avstånd några klippor, mot vilka vattnet bildade bränningar. Dessa klippor delade strömmen ånyo i tvenne grenar, av vilka den största löpte i sydlig riktning, lämnande klipporna bakom sig i nordost; den mindre grenen däremot, som kastades tillbaka av klipporna, bildade först en stark virvel och återvände sedan i hastiga lopp mot nordväst.
Den som vet vad det vill säga att bliva räddad ur en överhängande livsfara, kan göra sig en föreställning om, vad jag i detta ögonblick kände. Med av glädje klappande hjärta styrde jag min båt in i virvelströmmen och utspände mitt segel för den friska brisen. Hej, vad det gick lustigt framåt med vind i svällande segel och ilande ström under köl!
Omkring fem kilometer fördes jag tillbaka rakt mot ön av denna ström, vilken dock löpte ungefär tio kilometer norr om den första, som bortryckte mig. Till följd härav fann jag sedermera, då jag närmade mig min ö, att jag komme att landa på dess norra strand, d. v. s. på öns andra sida motsatt den från vilken jag utgått.
Då jag som sagt förts ungefär fem kilometer av virvelströmmen, var dess kraft uttömd, och jag hade nu endast vinden att lita på för min fortkomst. Dock befann jag mig på lugnt vatten i mellanrummet mellan de båda strömmarne, och som brisen höll i, gjorde jag tämligen god fart, ehuru visserligen icke på långt när som förut.
Omkring klockan fyra på eftermiddagen befann jag mig ungefär på fem kilometers avstånd från ön. Jag märkte nu, att det klipprev, som vållat min olycka, även mot norr utsände en ganska stark virvelström. Denna löpte mellan mig och ön, som låg rakt i väster om mig, men som jag hade frisk vind, vågade jag överfara strömmen och korsade den även lyckligt i sned, nordvästlig riktning.
Efter ungefär en timmes förlopp var avståndet till ön omkring halvannan kilometer, och som alla omständigheter voro särdeles gynnande, hade jag snart tillryggalagt denna sträcka:
Så fort jag kommit i land, föll jag på knä och tackade Gud för min räddning. Mitt allvarliga beslut var nu att övergiva alla tankar på att komma från ön i min båt. Sedan jag njutit någon föda fastgjorde jag båten i en liten bukt under några träd, varpå jag lade mig att sova, i högsta grad uttröttad av alla de ansträngningar och den ångest jag under resan fått utstå.
Följande dag befann jag mig i ett stort bryderi, vilken väg jag skulle taga för att komma hem med min båt. Jag hade löpt alldeles för stor risk för att vilja återvända åt samma håll, varifrån jag kommit, och vad det motsatta
