144
som var tillräckligt för mitt behov, och bar så hem det i min korg; det övriga av sköldpaddan kvarlämnade jag. Till behållare för min spannmål använde jag ävenledes stora djupa korgar, så väl som till hemforslingen av axen, vilka jag alltid gnuggade ur och rensade från agnarne, så snart de voro torra. Sålunda gjorde mina stora korgar tjänst både såsom säckar och spannmålsmagasin.
Jag fann nu, att mitt krutförråd betydligt minskats, och som det var mig absolut omöjligt att få mera av denna vara, började jag allvarligt överväga, huru jag skulle bära mig åt, då snart mitt krut vore alldeles förbrukat. Huvudfrågan var denna: huru skulle jag kunna döda några getter?
Som jag redan omtalat, hade jag under tredje året av min vistelse på ön tagit en killing, den jag uppfött och lyckats fullkomligt tämja. Mitt hopp att även kunna fånga en bock, blev sviket: det lyckades mig icke på något sätt att komma över en levande sådan. Under tiden växte min killing och vart en gammal get, och som jag aldrig kunde förmå mig att slakta henne, dog hon slutligen av ålderdomssvaghet.
Det elvte året av min regering var nu inne, och all den stund, såsom jag redan anmärkt, min ammunition nu började lida mot slutet, funderade jag bittida och sent på någon utväg att fånga getterna, så att jag kunde få några stycken av dem levande i mina händer. Särskilt önskade jag mig en präktig gethona.
Till detta ändamål förfärdigade jag snaror, dem jag på lämpliga ställen utlade, och jag är övertygad om, att djuren mer än en gång fastnade uti dem; men som jag i saknad av metalltråd icke hade lämpligt virke för snarorna, söndersleto de dem och uppåto endast lockbetet. Slutligen kom jag på den tanken att försöka med en fallgrop, varföre jag grävde flera stora hålor i marken på de ställen, där getterna brukade beta. Över hålorna spände jag flätverk av min egen tillverkning, fastgjorde dem med stora tyngder och täckte dem med blad, på vilka jag strödde korn- och risax såsom lockbete. Men förgäves: getterna kommo visserligen till stället och uppåto axen, men aktade sig försiktigtvis att beträda den förrädiska betäckningen. Runt omkring groparne iakttog jag spåren efter deras fötter. Slutligen gjorde jag en afton i ordning trenne fallgropar, men påföljande morgon återfann jag dem i samma skick, utom att lockbetet blivit uppätet — alldeles som förut. Detta var mycket nedslående för mig; vad skulle jag väl taga mig till?
Dock, till slut inrättade jag snaror på annat sätt, och för att nu icke trötta läsaren med några omständliga beskrivningar över mitt förfaringssätt härvid, vill jag endast omtala, att jag en morgon i en av mina fällor fann en stor, fullvuxen bock, och i en annan trenne killingar — en hanne och två honor.
Vad den gamle bocken beträffar, var jag villrådig, huru jag skulle behandla honom, ty han var så vild, att jag icke vågade närma mig honom — d. v. s.
