Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/151

Den här sidan har korrekturlästs
147

först efter flere misslyckade försök. Och efter den dagen behövde jag aldrig undvara dessa förträffliga födoämnen.

Huru rikligt kan icke Skaparen sörja för sina skapade varelser, även under sådana förhållanden, då de synas vara invigda åt en säker undergång! Huru mäktar icke han förljuva de bittraste prövningar och vända den största olycka i hugsvalelse, så att vi till och med ur fängelsets mörker och fångenskapens elände nödgas prisa honom för hans nåd och barmhärtighet! Vilket bord hade han icke dukat åt mig här i denna ödemark, varest jag till en början icke såg någon annan utsikt än att förgås av hunger!

Att se mig och min lilla familj sitta till bords i färd med att spisa middag var en syn, som skulle kommit en stoiker att le. Där satt Hans Majestät Robinson Crusoe, envåldshärskaren över hela denna ö! Jag hade absolut makt över alla mina undersåtars liv och egendom. Det stod i mitt fria val att hänga eller nedhugga dem, att giva eller taga deras liv och frihet, och ingen enda av dem skulle hava understått sig att resa sig upp emot mitt absoluta veto, eller ens hava fallit på en sådan äventyrlig tanke.

»Hur likt en konung satt jag icke till bords.»

Och huru likt en konung satt jag icke till bords — helt allena, troget vaktad av mina tjänare, vilka uppmärksamt följde alla mina rörelser och genast lydde varje vink av min mäktiga hand! Poll, min förklarade gunstling, var